Ellen Page har varit i show business sedan hon var tio. Hon vann priser redan för sin första tv-roll, men är bäst känd som Kitty Pryde i X-Men 3. I Hard candy är Page fortfarande bara sjutton. Hon är med i nästan varje bild av filmen och inte en nyans missar sitt mål. Jag spår härmed att många av er som ville hoppa över den här premiären på grund av ämnet kommer att gå ändå för att flickan prisas så högt av alla. Och det gör ni i så fall rätt i.
Haley och Jeff träffas på nätet. Hon är en brådmogen fjortonåring, han är fotograf med smak för unga modeller. Kanske är han pedofil, kanske är hon en nyfiken Lolita. Det är inledningsvis svårt att bedöma eftersom de bägge är så hippa, så attraktiva, och så uppenbart njuter av flörtspelet de spelar. Han borde motstå henne, men ger i stället efter. Hon följer med honom hem. De börjar dricka, och det hela urartar i ett maktspel som bara kan sluta med förskräckelse. Amerikanerna gav filmen ett R för "disturbing violent and aberrant sexual content involving a teen" och det får man gärna vara mentalt förberedd på när man ser den. Våldet känns obehagligare än i en vanlig slasher eftersom Hard Candy verkligen är en genuint psykologisk thriller.
Småttingar som står på sig mot vuxna är alltid både läskiga och imponerande: tusen tidigare skräckfilmer bygger på rädslan för det onaturligt lugna barnet. När Haley vägrar vara offer vill feministhjärnan hurra, men i maggropen känner jag mig obekväm, som om mognad och ryggrad hos ett barn automatisk måste dölja narcissism och psykoser.
Brian Nelsons effektiva manus och Ellen Pages nyansrika skådespeleri tillåter oss aldrig att glömma hur modig och skärpt Haley är för sin ålder. Men liksom alla barn saknar hon också vissa sociala spärrar: möjligen samma spärrar som brister hos mördare och pedofiler. Att se Haley och Jeff spegla varann åsidosätter tittarens alla normala moraliska bedömningar. Det är läskigt och fascinerande, och garanterar hetsiga diskussioner på krogen efter bion.Skådespelare:
Regi:
