Hana-bi

När jag var en liten knodd i början av 80-talet var E.T. och Fantasia mina videofavoriter. Min äldre kusins favorit var däremot Merry Christmas, mr Lawrence, och eftersom det var hon som bestämde, och var kär i David Bowie, blev det vare sig några "E.T. phone home" eller animerade utsvävningar. Jag har inget bestående minne av filmen förutom upptäckten att David Bowie har konstiga tänder; den var så märklig och sorglig, och dessutom var jag livrädd för Sergeant Gengo Hara (Takeshi Kitano). Jag vet inte riktigt varför, men jag ryser fortfarande när jag ser hans stumt stenhårda men uttrycksfulla ansikte på bioduken. Men nu ilar det längs med ryggraden bara för att han är så bra, och för att Hana-bi är en av de formmässigt mest intressanta filmer jag har sett på länge. Hana-bi har vunnit många segrar: bland annat kritikerpriset på SÜo Paulos Internationella filmfestival och senast Guldlejonet i Venedig. Förutom att medverka som skådespelare i filmen har regissören Takeshi Kitano dessutom stått för klippningen; ett mycket abrupt och rakt arbete som i sig själv påtvingar fastnaglad uppmärksamhet. Takeshi Kitano jobbar mycket med förenklade metaforer, ett språk lika tvådimensionellt som det hans karaktär i filmen, Nishis, skadeskjutne kompanjon Horibe (Ren Osugi) målar efter. Det är en uppvisning i naivt färgade bastarder, som om Rousseau och Dali skulle ha slagit sig samman. Det är monotona upprepningar av djur och människor med huvud ersatta av blommor; barnsliga mantran, en längtan efter att uppgå i något större. Som en besvärjelse ser vi scener upprepa sig: en polisbil som sakta rullar ifrån oss, ett stort hav vars glasklara och tigande vågor ständigt är i meningslös rullning. Det är tomheten som fångad i en film med en egentligt såpaartad intrig (avdankad polis ska ta farväl av sin sjuka fru, kollegan blir skadad och i förlängningen får även den gamle slagskämpen problem med ett gäng lånehajar) med stundtals underskön musik som efterhand slätas ut till banala cocktailtoner. Till vår stora förvåning utspelar sig även plötsligt absurda och tysta "familjescener" mellan Nishi och hans leukemisjuka fru Miyuki (Kayoko Kishimoto) Ð- uppmålade och lågmälda situationer som blir väldigt rörande just för att de är så tarvliga, kärleksfulla och fel. Den talande meningslösheten, de skira stunderna och det stiliserade våldet framstår som en förgänglighetens och livets koreografi: splatt, och så sitter där plötsligt en chop-stick i det nedsölade ögat på en av lånehajarna; perfekt och skröpligt. Det är inte upprörande, det är omtumlande groteskt, men vackert. Det påminner oss om att den hud som skiljer oss från omvärlden alltid är tunnare än vad man hade räknat med, men att den likaväl utgör ett fängelse för den som vill sväva lika tyngdlöst som Hana-bi.