Outrage är den japanska stjärnregissören Takeshi Kitanos återkomst till yakuzagenren efter år av mer flummiga alster. Det är en tillbaka till rötterna-film där Japans undre värld synas, utan förskönande glimmer.
Takeshi Kitano
ZatoichiOm du bara ska se en blodsprutande samurajbuskis med riverdance-inslag i år, se för allt i världen till att det blir den här. [I]Zatoichi[/I]-filmerna, om en blind svärdmästare slash massör som lunkar omkring på landsbygden, är en pålitlig trotjänare i japansk popkultur. Den första versionen kom 1962 och sedan dess har det blivit ett tjugotal uppföljare och en tv-serie.
När nu karaktären återuppl |
DollsEfter den ganska medelmåttiga internationella samproduktionen [I]Brother[/I] är Takeshi Kitano nu tillbaka, och det på sitt allra sorgligaste humör. Hans nya film [I]Dolls[/I] inleds med fem minuter dockteater, varpå tre tragiska kärlekshistorier på temat kärlekens omöjlighet nystas upp. Dialogen är som vanligt nästan obefintlig, symboliken däremot övertydlig med små ängelfiguriner och trasiga fjä |
BrotherEtt av Takeshi Kitanos adelsmärken är stenhård Yakuza-action och [I]Brother[/I] är ett försök att exportera det inarbetade varumärket till USA. [I]Brother[/I] är Kitanos första amerikanska film, och tyvärr känns det som om han opererat bort lite av själen i sitt filmskapande på planet på väg till USA.
Kitano, som står för manus, regi och huvudroll, spelar Yakuza-medlemmen Yamamoto som tvingas fly |
Kikujiros sommarMasao är nio år och bor hos sin mormor. I ett försök att få sitt liv aningen mer komplett ger han sig ut för att hitta sin bortsprungna mamma och till hjälp får han en av mormorns vänner: den 40-årige halvkriminelle slashasen Kikujiro (Kitano själv). [I]Kikujiros sommar[/I] beskrivs av de som vill sälja biljetter som en varm och rolig film om vänskapen mellan en man och en liten pojke, men ha fört |
Sonatine
Att filmer inte skulle ha ett bäst-före-datum är att ta i, såväl gängse etik som tillgänglig teknik förändras med åren och gör vissa filmer hopplöst daterade. Men faktum kvarstår: dagens ivriga jakt på det allra senaste gör att vi missar en hel del godbitar.
Tur då att det finns de inom den rörliga bildens bransch s
Hana-biNär jag var en liten knodd i början av 80-talet var E.T. och Fantasia mina videofavoriter. Min äldre kusins favorit var däremot Merry Christmas, mr Lawrence, och eftersom det var hon som bestämde, och var kär i David Bowie, blev det vare sig några "E.T. phone home" eller animerade utsvävningar. Jag har inget bestående minne av filmen förutom upptäckten att David Bowie har konstiga tänder; den var |
