Greenfingers

Johanna Koljonen 13:10 5 Dec 2002
En lördagskväll hemma känns rätt för mig bara om jag får grotta ner mig i soffan med en brittisk kriminalserie. Jag gillar dem allihop, [I]Morden i Midsummer[/I], [I]Dalziel and Pascoe[/I], den ruggiga [I]Prime Suspect[/I]. Och även om [I]Greenfingers[/I] strängt taget inte är en film om brott utan en film om straff, påminner den mig om dem alla tre, tack vare rollbesättningen och den allmänt mysiga stämningen som brittisk landsbygd och herrgårdar i gassande solljus framkallar. Den paddliknande Warren Clarke (som ju spelar Dalziel) är en sliten direktör i ett progressivt fängelse dit huvudpersonen Colin Briggs (Clive Owen) blir förflyttad. Owen är som en något mindre Vinnie Jones, faktiskt är hela Greenfingers som en snällare version av Jones fängelsefilm Mean Machine från tidigare i år. Där lirade de brutala fångarna fotboll. Här anlägger de en trädgård och blir så inspirerade att de börjar drömma om att delta i en trädgårdsutställning. I rollen som blomstergurun Georgina Woodhouse får Helen Mirren spela den absoluta motsatsen till Jane Tennyson (Prime Suspect) och alla andra hårdkokta superkvinnor hon gestaltat genom åren. I Laura Ashley-look med stora hattar och plastigt leende är hon läskigare än någonsin och man kan se hur hon njuter. Säkert är rollen en ond pastisch på kända trädgårdspersonligheter i England, okunnig om sånt associerar jag till det amerikanska housekeepingfenomenet Martha Stewart och det är lika roligt. Naturligtvis ska en blomfilm också innehålla en kärleksberättelse. Här drivs den intrigen när mördaren Briggs möter Woodhouses blyga dotter Primrose (Natasha Little). Det borde vara tråkigt och direkt nyskapande är det nu inte heller, men Joel Hershman som skriver och regisserar kan göra mycket med små medel. Han låter paret själva inse, att situationen faktiskt kompliceras av hennes motvilja mot trädgårdsbranschen och hans livstidsstraff. Hershmans karriär har nog bara börjat. Detta är en ganska förutsägbar historia och tidvis blir det väldigt tydligt att budgeten varit snål. Men om man ger rullen en chans blir man till slut ohjälpligt charmad av skådespelarna, som på något sätt får botgöring genom odling att kännas helt plausibelt. Efter filmen plågas man i veckotal av vaga impulser att byta krukor hemma eller köpa en coffeetable-bok med vinnarträdgårdarna från Hampton Court. Och blir lite varm vid tanken - inte helt fel till midvinter.
Greenfingers
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

En släkting till älvorna

Med tanke på en visserligen fantastisk men ibland något betungande svensk dokumentärfilmstradition, får man alltid lust att skråla lite extra när det dyker upp en regissör som vill något annorlunda. Någon som tycker att rytmen, bildspråket och berättargreppet är en organisk helhet av filmen och inte bara ett medel för att nå fram till ett slags sanningens och realiteternas innersta äppelkärna. K

Otäcka odjur

Orsaken till att ni här ovan kan se två regissörsnamn är inte att de tu är ett erkänt radarpar utan att filmen, efter några tidiga förhandsvisningar, fick ett annat slut än det som från början var planerat. Men när detta väl skulle spelas in hade Robert Young redan påbörjat en ny film, så Cleese med anhang fick kvickt leta reda på en ny regissör. Problemen var emellertid inte lösta i och med det e

Kontakt

Spielberg-epigonen Robert Zemeckis har gått och blivit en av filmvärldens mest intressanta filmmakare. Zemeckis tillhör nämligen de fåtal Hollywoodregissörer som brutit intressant mark på specialeffekternas område. Medan det för de flesta andra handlar om självändamål har Zemeckis effekter varit en nödvändig förutsättning för att berättelsen överhuvudtaget skulle bli möjlig. Minst angelägen är väl

Ge oss våra skelett

Ständigt blir man påmind om hur lite man vet. Vad lärde vi oss om samer i skolan? Inte mycket. Vi fick veta att det hette Lappland, att de bodde i kåtor och vallade renar och som godnattsaga fick vi Plupp. I bästa fall. Men inget fick vi veta om historien. Om upproren, om förtrycket - samerna hölls effektivt nere med hjälp av religionen och spriten. Vilket vi känner igen från andra delar av världe

Väninnor

Fem kvinnor i 70-årsåldern berättar om sina liv som bi- och homosexuella. De berättar om intolerans, skam, skuld och smussel; det allra mest förbjudna. De berättar om den första kärleken, om arrangerade äktenskap och den långa resan genom ett 40-tal som straffade homosexualitet med fängelse, via ett familjecentrerat 50-tal med mamma, pappa, barn, fram till ett yrvaket 60-tal och ett gryende uppvak

Fredsmäklaren

De stackars actionfilmer som har oturen att gå upp på bio under hösten kommer ofelbart hamna i skuggan av John Woos bombastiska våldsbalett Face/Off - som svenska recensenter i sin iver att haka på den hippa Hong Kong-hysterin, gjort det kollektiva tjänstefelet att kalla mästerverk. Detta dilemma kommer troligen även att drabba Fredsmäklaren, den första filmen från Spielbergs bolag Dreamworks. Tyv

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!