Kontakt

Spielberg-epigonen Robert Zemeckis har gått och blivit en av filmvärldens mest intressanta filmmakare. Zemeckis tillhör nämligen de fåtal Hollywoodregissörer som brutit intressant mark på specialeffekternas område. Medan det för de flesta andra handlar om självändamål har Zemeckis effekter varit en nödvändig förutsättning för att berättelsen överhuvudtaget skulle bli möjlig. Minst angelägen är väl Döden klär henne, även om Goldie Hawn och Meryl Streep nog fortfarande undrar hur fan karln bar sig åt. Mest minnesvärd är tveklöst Tillbaka till framtiden, en milstolpe i sin genre som dessutom hade den goda smaken att ha ett begåvat slut. Men även den något ansträngande Vem satte dit Roger Rabbit och moraliskt grumliga Forrest Gump är naturligtvis filmer som inte hade varit möjliga utan att på nytt tänja gränserna för filmens möjligheter. I filmatiseringen av Carl Sagans bok Kontakt får vi åter se effekter vi tidigare inte har sett på duken, men jag vill nog påstå att Zemeckis med Kontakt gjort sin mest mänskliga film. Och med det menar jag att huvudrollerna i de tidigare nämnda filmerna varit mer av karikatyrer, seriefigurer. Det kan man inte med bästa vilja påstå om Jodie Fosters inträngande porträtt av radioastronomen Eleanor Arroway. Hon är underbarnet som redan i barnaår hemma hos den ensamstående pappan var en driven radioamatör. Pappan dog dock plötsligt och den föräldralösa flickan växte upp och blev en framgångsrik vetenskapskvinna, med huvudintresse att bevisa att vi inte är ensamma i solsystemet. Hennes arbete går kort och gott ut på att uppfatta signaler många ljusår bort, som kan tyda på mänskligt liv. Så sker också så småningom. Från planeten Vega fångas upp en signal som dessutom innehåller en byggbeskrivning av en rymdfarkost med plats för en enda passagerare.Fram till denna punkt är allt ganska väl i filmen. Konflikten mellan Vetenskapen och Gud är intressant. Filmen manliga huvudroll, presidentens andlige rådgivare Palmer Joss (Matthew McConaughey), har ett inbyggt motstånd mot vetenskapen, eftersom vetenskapen inte tror på något som inte går att mäta eller bevisa - inklusive Gud. En vetenskap som letar efter bevis på att vi kanske bara är en flugskit i kosmos är inte helt förenlig med den kristna tron. Carl Sagan, författaren och astronomen, som för övrigt dog i december i fjol och aldrig fick se den färdiga filmen, fascinerades mindre av tanken av vad som finns "där ute" än av hur människan skulle påverkas av vetskapen att vi inte är ensamma i universum. En lockande tanke som dessvärre har en underordnad roll i filmen.När det blir dags att resa till Vega förlorar nämligen inte bara Jodie Foster utan även filmen kontakt med kontrolltornet. Kom hon till Vega eller inte? Och hur kunde hennes pappa plötsligt plaska runt i vattenbrynet som en annan Rymd-Robinson? Vetenskapen tycks kapitulera för New Age, plötsligt ställer filmen in sig i ledet där vi på nyreligiöst vis konstaterar att allt är så stort och vi är så små och det finns så himla mycket vi inte vet. New Age framstår som den omvända vetenskap den är. Ju mer man inte kan eller bör bevisa, desto bättre är det. Carl Sagan är nog ändå rätt tacksam att han missade premiären.