En släkting till älvorna

admin-kollegorna 09:42 23 May 2000
Med tanke på en visserligen fantastisk men ibland något betungande svensk dokumentärfilmstradition, får man alltid lust att skråla lite extra när det dyker upp en regissör som vill något annorlunda. Någon som tycker att rytmen, bildspråket och berättargreppet är en organisk helhet av filmen och inte bara ett medel för att nå fram till ett slags sanningens och realiteternas innersta äppelkärna. Kirsi Nevanti, med en bakgrund bland annat som musikproducent på Sveriges Radio, är en av dem som visat att hon gillar att experimentera med ett personligt och kanske lite mer intuitivt uttryckssätt i sina kortfilmer. Resultatet har väl inte alltid varit helyllelyckat, utan har snarare varierat från graderna superflummiga frågetecken till små pärlor. Med sin första långfilm, en eloge till sångaren och skådespelaren Freddie Wadling, kan man inte bara konstatera att Nevanti fortsätter att plöja sin personliga fåra, men dessutom undra om det inte börjar gå inflation i svenska dokumentärfilmares porträtt av sina idoler? Det är inget fel i att få ta del av en välinitierad persons fascination inför en företeelse eller en individ. Men alldeles för ofta ploppar det liksom upp ett helt tredje element i bilden, en distans; den heliga respekt som man oftast känner inför en person som man beundrar. Filmen kommer att handla om en personlig relation som är märkbar, men som befinner sig utom räckhåll från ett biosäte i en mörk salong, eftersom den inte på något sätt är greppbar eller redovisad. Därför upplevde åtminstone jag Björn Runges påtagliga närvaro i sin dokumentära och personliga böneceremoni inför författaren Sture Dahlström, Vulkanmannen, som väldigt befriande. Genom så gott som hela En släkting till älvorna känner man Kirsi Nevantis frånvarande närvaro. I vissa avsnitt grubblar jag mer över Freddie Wadlings och Nevantis tysta överenskommelse än vad jag faktiskt njuter. Vilket är synd, för det är så uppenbart att En släkting till älvorna faktiskt är en film som i första hand är gjord för att njutas. Den ska, trots sina ganska brutala ojämnheter, upplevas, kännas, brännas och höras. Och stundtals känns Wadling och musiken sådär väldigt och vardagligt nära. Så nära att ett bokstavligt språk känns överflödigt när någon nu en gång har uppfunnit ögonkast och skuggor av ansikten. Den energi som finns mellan Freddie Wadling, hans fru Bella och de musiker som han arbetar med är så konkret i sig själv att något annat än en naken bild blir överflödig. Däremot kan det vara enerverande med de stora glappen mellan de avskalade och de brutalt iscensatta scenerna, som stundtals nästan blir fjantiga. Jag kan sakna ett fokus eller en röd tråd som bär upp de skiftande avsnitten snarare än den nuvarande, nästan kuriosaaktiga, kronologiska linjen. Är man på jakt efter nya Wadling-fakta eller oanade ingångsvinklar får man vänta längre, däremot finns det ju ingenting som behöver hindra att man mumsar på lite annorlunda saker under tiden.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner