Fredsmäklaren

De stackars actionfilmer som har oturen att gå upp på bio under hösten kommer ofelbart hamna i skuggan av John Woos bombastiska våldsbalett Face/Off - som svenska recensenter i sin iver att haka på den hippa Hong Kong-hysterin, gjort det kollektiva tjänstefelet att kalla mästerverk. Detta dilemma kommer troligen även att drabba Fredsmäklaren, den första filmen från Spielbergs bolag Dreamworks. Tyvärr, måste tilläggas, för där John Woo blandar briljanta aktionsekvenser med långa sockervadds-partier lika intressanta som en begagnad portionssnus, har Cityakuten-regissören Mimi Leder istället lyckats göra en helgjuten, nervkittlande om än relativt konventionell thriller. Handlingen i sig är väl inte direkt någon aptitretare för den kräsne cineasten: en rysk militär stjäl en atombomb på uppdrag av terrorister från det forna Jugoslavien, och en amerikansk specialstyrka under ledning av Dr Julia Kelly och den råbarkade militären Thomas Devoe ska försöka ta tillbaka bomben innan den spränger hål i centrala New York. Det är med andra ord upplagt för ännu en lättglömd dussinfilm, men farhågorna försvinner när det redan i filmens inledning står klart att Leders berättelse är betydligt mörkare än vad vi hade kunnat förvänta oss. Ingen hjälte kommer och desarmerar bomben som gör stora delar av Ryssland och Östeuropa till en radioaktiv kloak, storskurken visar sig vara en vanlig, om än något förvirrad, medmänniska och i ivern att stoppa den annalkande katastrofen tar Thomas Devoe och Dr Kelly knappast någon hänsyn till varken civila eller kollegor. Det i sammanhanget ovanliga greppet att sudda ut gränserna mellan rätt och fel gör att Fredsmäklaren faktiskt blir riktigt mänsklig. En bidragande orsak är också att vi slipper den hjärndöda slapstick-dialog som annars brukar vara regel inom genren. I det kuriöst höga berättartempot ges våra hjältar helt enkelt inte tid att klura på käcka one-liners. Leder har i arbetet med världens bästa TV-serie lärt sig konsten att ge oss karaktärer som hamnar i gråzonen mellan gott och ont. Att hon dessutom tagit med sig med den djävulskt snygge och charmige Clooney från akuten är en bonus för ögat, men tyvärr är hans räckvidd som skådespelare inte större än att en flik av Dr Ross vita läkarsärk hela tiden tittar fram under Devoes uniform. Tillsammans med en sedvanligt intetsägande Nicole Kidman i den kvinnliga huvudrollen lyckas det aldrig slå några gnistor i samspelet mellan filmens affischnamn. Ytterligare en detalj som hade kunnat irritera är specialstyrkans overkliga förmåga att hela tiden snubbla över de rätta ledtrådarna, men för att ha en chans att hänga med i svängarna gör åskådaren bäst i att inte grubbla över sådana bagateller.