Ge oss våra skelett

Ständigt blir man påmind om hur lite man vet. Vad lärde vi oss om samer i skolan? Inte mycket. Vi fick veta att det hette Lappland, att de bodde i kåtor och vallade renar och som godnattsaga fick vi Plupp. I bästa fall. Men inget fick vi veta om historien. Om upproren, om förtrycket - samerna hölls effektivt nere med hjälp av religionen och spriten. Vilket vi känner igen från andra delar av världen. Om dem läste vi i skolan. Men att våra egna förfäder inte var ett dugg bättre, det tycks ha fallit i kollektiv, nationell glömska. Paul-Anders Simma, extraordinär filmare i Sverige som gjort ett knippe filmer med djup förankring i den samiska kulturen och historien, gör sitt bästa för att reparera historieförfalskningen. Senast i knappt timslånga Ge oss våra skelett, en film som kopplar ett 140 år långt grepp på förhållandet mellan samerna och, i det här fallet, norrmännen. Vi möter Niillas Somby som får berätta om hur hans förfader Mons Somby tillsammans med Aslak Hetta ledde ett uppror mot överheten i Kautokeino 1852. Revolten slogs ner och de båda ledarna halshöggs. Kyrkan begravde kropparna - utanför kyrkogården, de var ju kriminella - medan skallarna hamnade på Anatomiska Institutet i Oslo. På den tiden var skallmätning en stor sak, ett sätt att mäta intelligens och kapacitet. Sverige är sannerligen inget mönsterexempel i branschen - 1921 grundades Statens Rasbiologiska Institut i Uppsala. Samtidigt påbörjades en omfattande tvångssterilisering i de nordiska länderna, där många av de drabbade var samer. Allt detta och mycket därtill - som tyska propagandafilmer och boxningsmatcher mellan svarta och vita - lyckas Paul-Anders Simma trycka in på under en timme. Det är ambitiöst, det är inte okomplicerat - och det är mycket. Det är många nya kunskaper, begrepp och samband som ska falla på plats. Så det blir lite tungt. Men det väcker likväl engagemang. Man vill förstå bättre, ta reda på mer. Filmens yttre ram, ättlingarnas kamp för att få tillbaka skallarna, är naturligtvis gripande, men det är det större perspektivet som oroar och fängslar. Vi solidariserar oss med kurder och palestinier, som slåss för sina landområden. Men hur ofta höjs röster för samernas sak? Uppenbarligen ser vi sämre på nära håll. Uppenbarligen behöver vi filmare som Paul-Anders Simma.