Goya

Filmer om konst har en tendens att antingen bli mustiga skrönor om livsberusade "genier" (Kjell Gredes [I]Hip Hip Hurra![/I]) eller benhårt formalistiska övningar (Greenaways [I]ZOO[/I]). Med [I]Goya[/I] har Carlos Saura åstadkommit en stram men suggestiv film om den spanske 1700- talsmålaren som placerar sig någonstans mitt emellan dessa fåror. Saura har tagit fasta på det nydanande i Fransisco Goyas konst, och i stället för att bara beskriva Goyas skapande går Saura bokstavligen ut och in i Goyas mer kända målningar. Han iscensätter deras tillkomstögonblick i en stram kuliss- och teaterestetik, som liknar den i Fassbinders [I]Matrosen och stjärnan[/I]. Goya berättar om den 82-årige målarens sista dagar i livet. Redogörelsen för de avgörande ögonblicken i hans liv görs genom tillbakablickande dialoger mellan Goya och hans yngsta dotter. Dottern får ta del av allt från faderns erotiska äventyr med en vällustig baronessa, till politiska intriger på det spanska hovet. Genom sitt lyssnande ger hon mening och struktur åt sin faders till synes slumpmässiga tillbakablickar på sitt liv. En stor del av filmens värde kan nog tillskrivas Vittorio Storaro, en av filmbranschens bästa fotografer, vars CV inkluderar flera prestigefulla uppdrag för bland andra Coppola, Visconti och Bertolucci. I välkomponerade, tablåliknande bilder lyckas Storaro elegant smuggla in Goyas måleriska stil på filmens formmässiga plan. Det enda som kan störa mig är att filmen i små stötar hemfaller åt myten om den otyglade och temperamentsfulle konstnären. Men utan att någonsin beröva filmen dess återhållna laddning.