Plötsligt angrips bilden av vansinnigt brutal och rå musik, men bilen fortsätter att rulla sina intet ont anande passagerare mot det italienska lantstället och vyn kladdas ner av den ilsket färgade texten Funny Games. Man kan ge sig katten på att regissören Michael Haneke läst i grafikernas lilla handbok att rött är lika förbjudet på text som färgnyansens egen varnande symbolik står för. För i Funny Games lyder den genomgående tesen att allt som är förbjudet skall göras, men ändå så genomsyrat konventionellt motvalls.
Anna, Georg och Georgie hinner knappt packa ur bilen förrän de får besök av två unga män: Peter och Paul, två väluppfostrade ynglingar med smort munläder och vita tyghandskar som strax börjar sin vidriga lek med de tre vita mössen. De är fascistoida terrorister som omsorgsfullt och noggrant manipulerar sina tortyroffer fysiskt men framförallt psykiskt, och vips viner golfklubbor över knän som spräcks och säckar knyts åt tätt runt halsar.
Michael Haneke, en av vår tids stora regissörer, har framför allt gjort sig känd för den mästerliga filmserien Den sjunde kontinenten, Bennys video, och 71 fragment; en trilogi som utforskar såväl den mänskliga moralens och medvetandets, som fiktionens och medias gränser gentemot omvärlden. I Funny Games fortsätter Haneke sina dekonstruktiva labyrinter, fast på ett mycket mer uttalat och uppgörande plan. Vi serveras våld utan någon som helst mening, vi presenteras för förövare som kallar sig för Beavis och Butthead likaväl som Tom och Jerry. De antar en familjär ton och tränger sig in i åskådarens medvetande; de tränger sig in i den privata sfären hos familjen och i det mörka och skyddade biografutrymmet med den totala respektlösheten som en avsaknad av situationsförnimmelse ger, och gör oss till handfallna och passiva medbrottslingar.
Skådespelarna ger oss ett prov på utmärkt konst och vi känner igen såväl Ulrich Mühe (Georg) som Arno Frisch (Paul) ifrån Bennys video. Bilderna är sterila och fotografiskt perfekta, långdragna med ett utomordentligt handlag av Jürgen Jürges som förr i tiden gärna arbetade tillsammans med Fassbinder.
Men Hanekes vilja att ständigt vilja infoga en meta-dimension, ja, gudbevars, ett "bakom kulisserna"-perspektiv, gör att man efterhand tappar intresset för de genrekoder som Haneke så skickligt dissekerar. "Har ni fått nog snart, vi är fortfarande långt under spelfilmslängd, men ni vill väl ha ett riktigt slut med en plausibel händelseutveckling?", frågar en av de välartade männen och naglar fast blicken i kameran. Det är nog, och vi förstår. Resten av alla tilltal, tillbakaspolningar, och ögonkast kunde Haneke ha låtit oss slippa. Annars riskerar han att bli den som hängivet proklamerar att hans publik är mer trögfattad än en gemen liten videonisse, som trodde att han eller hon bara skulle få lite lättuggad och sval Natural Born Killers-underhållning.Funny Games
Skådespelare:
Regi:
