På den allra första pressvisningen av [I]Fruset land[/I] i Helsingfors satt den samlade finska kritikerkåren och höll andan. Det hade varit tjafs om final cut-rättigheten i tidningarna och alla tyckte det var lite larvigt (alternativt ren PR) att snacka konstnärliga konflikter runt ett finskt actiondrama. Men där satt vi ändå, i den fullsatta salongen, och höll andan i hopp om att finsk film äntligen skulle få sitt efterlängtade genombrott. Att vi för en gångs skull kunde få se en finsk film som inte behövde sätta sig i en reaback och skämmas. Jag vill säga det här nu, för ni kanske inte tror mig senare: [I]Fruset Land[/I] förtjänar respekt för sin ambition, självsäkerhet och kompetens också i de ögonblick då kvaliteten vacklar.
Handlingen lär ska vara nallad av Tolstoj, men vi kulturbarbarer kan föreställa oss [I]Pay It Forward[/I] baklänges: en serie svek fortplantar sig genom samhället tills det känns som om ingen i Helsingfors är lycklig. När en högstadielärare får kicken börjar han supa och tar ut sin frustration på sin suomi-hiphop-entusiast till son, som hämnas på världen genom att förfalska en eurosedel. När ringarna sprider sig på vattnet dras allt fler människoöden in. En läbbig bilförsäljare, en dammsugarförsäljare som kämpar med sin alkoholism, en ung datalärare, en småkriminell raggare i hockeyfrilla och en idealistisk datasäkerhetskonsult. Lagar bryts, människor dör.
Filmens episoder har fått rubriker från Finlands kanske mest älskade poplåt genom tiderna, [I]De tusentals sorgesamma sångernas land[/I]: Arbetslösheten, Snödrivan, Familjen, Polisen. Temat för sången liksom för filmen är den finska mannens förbannelse. Han kan försöka fly den sorgesamma sången till goda gärningar, till stan eller till medelklassen, men avståndet från det första misstaget till det sista är aldrig längre än några lätt-trallade refränger. Louhimies visar att denna finska manlighetens centralmyt lever och frodas, långt borta från skogarna, lika långt från överklassen. Några makthavare får vi inte se i filmen, till och med kapitalisterna är bortresta när filmen besöker deras hem.
Konflikten mellan regissören och producenten måste ha haft med tonfallet att göra. Bland blodstänk, sunksex och pruttande gubbar är skiljelinjen mellan analys och exploatering inte alltid tydlig. Det finns också bihandlingar som jag tycker är mindre trovärdiga: de finlandssvenska karaktärerna och beskrivningen av akademiska medelklassaktivister, till exempel. Men sådant märker nog inte den svenska publiken. När det verkligen räknas är filmens språk universellt. Louhimies för sin kamera smärtsamt nära de manliga karaktärernas slutna ansikten. Omgivande ljud försvinner, kommunikationen bryts, men de söndertrasade känslorna syns plötsligt alldeles tydligt. Det är den allra finaste insikten i [I]Fruset land[/I]: att uppriktigheten på AA-mötet är verkligare än uppriktigheten på fyllan. Att man kan beskriva skam utan att skämmas.Skådespelare:
Regi:
