Frantz

Simon Pollack Sarnecki 21:02 3 May 2017

Den franska auteuren François Ozon nya film; Frantz är en tät och stämningsfull historia i svartvita färger och bland det bästa från den produktiva regissören på flera år.

Första världskriget är slut när filmen tar sin början, men såren efter kriget har långt ifrån läkt. Den pittoreska tyska byn Quedlinburg, med sina 1300 korsvirkeshus, är stum och stukad. Alla känner någon som inte har återvänt från fronten. Livet fortsätter ändå men utan större glädje. För att verkligen understryka hur krigets trauma tagit grepp om tillvaron, är stora delar av Frantz filmad i svartvitt. Men här och var under filmens gång kommer färgerna tillbaka, ett stilbrott som känns lite daterat men som faktiskt funkar rätt bra här.

Tyskan Anna Hoffmeister (Paula Beer) sörjer sin döda fästman, en av alla stupade soldater, när hon en dag upptäcker en lång fransk främling (Pierre Niney) med stilig tangorabatt vid den dödes grav. Hon dras till främlingen och han blir snart indragen i hennes – men också den döde Frantz föräldrars – sorg. Långsamt väcker främlingen liv i de sörjande med terapeutiska berättelser om Frantz sista tid i livet. Men vad är egentligen sant?

Relationen mellan den franske främlingen och den döde Frantz avtäcks långsamt av François Ozon, som vet precis hur han ska portionera ut ny information och blottlägga lögner, för att bibehålla dramats framåtrörelse. Ambivalent på precis rätt sätt. Jag vill inte avslöja några onödiga detaljer här, men det är inte som du tror och det är genomgående spännande. Speciellt den sista akten, där Paula Beer i huvudrollen, får ta ut svängarna ordentligt är riktigt vass och välspelad. Man vet aldrig riktigt vad man får med Ozon, som spottar ur sig ungefär en film om året och har gjort sig känd både för deckarmusikaler (8 kvinnor) och erotiska pooldramer (Swimmingpool). Men med Frantz som är en remake av en film från 1932, gör han sin mest återhållsammma och bästa film på mycket länge (kanske någonsin). 

Ett elegant drama och en effektiv skildring av krigets vansinnestillstånd utan att själva kriget syns i bild i mer än ett par bildrutor. 

 

 

Fler filmrecensioner