Känslan av att ha sett något som är angeläget och inte kan låtas vänta på sig är överhängande efter visningen av Fonko. Det är inte endast för att ämnet är aktuellt, purfärskt till och med, utan det ligger också i sättet det har fångats på. Reportage och "talking heads" blandas upp med lånade inslag filmade med mobilkameror och spontana kommentarer från de medverkande. Allt signalerar att det händer någonting viktigt och det händer nu.
Visst, Fonko är en musikdokumentär genremässigt om vi ska vara petiga, men det ryms så mycket mer däri än bara en ögonblicksbild av en musikalisk rörelse. Vi tas med till en del av världen där någonting bubblar och puttrar, en plats vi i väst annars inte besöker särskilt ofta varken bildligen eller bokstavligen.
Vi börjar på den afrikanska västkusten och jobbar oss igenom bland annat Senegal, Ghana, Nigeria och ned mot Angola och Sydafrika. Bränslet är den musikaliska revolutionen som pågår över stora delar av Afrika just nu, där artister och DJ:s skapar en ny identitet för sig själva och för bilden av "afrikansk musik" genom att blanda det globala med det lokala, skapa nya uttryckssätt och rikta ett välförtjänt fuck you mot den exploaterande västvärlden. Det är historiskt förankrat, men det är också nutidshistoria som skrivs samtidigt som vi tittar.
Fonko visar med all önskvärd tydlighet att musik är politik och politik kan göras med hjälp av musik. Ett återkommande tema genom alla de länder vi besöker är kolonialismens sår på kontinenten. Det är på grund av kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln som stora delar av Afrika är sargat, plundrat på sina rikedomar och efter frigörelse från kolonialmakterna lämnade ensamma att plocka upp skärvorna. Det borde inte vara okänd kunskap för någon, men skillnaden är att nu berättar en ny generation om olyckorna som drabbat dem och generationer innan dem och de gör det i mångt och mycket med musik. Det är ögon- och öronöppnande, skamfullt för en europé men också upplyftande på ett sätt som talar om för oss att de är på väg. De håller på med någonting stort nu.
Oavsett vilken fråga som var först flyter politiska teman upp till ytan i diskussionerna; det är som att musiken växer i en mark vars jord närts av kolonialismens sorg. Både artister som aktivister är noga med att belysa att kolonialismen inte är slut för att länderna formellt inte är kolonier länge, tvärtom befinner vi oss i en nykolonial tid som göder sociala orättvisor och försöker stävja rättviserörelser.
Försöker, för den musikaliska revolutionen är i full blås och det är synnerligen svårt att tänka sig att resten av världen har något annat val än att lyssna.
Läs även: "Regissörerna av Fonko: 'Vem definierar afrikansk musik?'".
