Tidigare samma dag har jag sett Fonko. En tonsatt lavin av politik och protester, framförda av en ny generation av väst- och sydafrikanska artister som kräver att deras rättmätiga röst blir hörd över väst och resten av världen, med samma intensitet som den genom historien kvästs.
Det är alltså med många förtjusta men kvävda små utrop i bröstet jag stegar mot produktionsbolaget Storys lokaler på Kocksgatan för att träffa två av regissörerna, Göran Olsson och Lars Lovén.
En känsla jag fick när filmen var slut var liksom en känsla av angelägenhet, att det var något brådskande med budskapet. Kändes det så för er också när ni gjorde den?
Göran: – Lars och Daniel (Lamin Daniel Jadama, den tredje regissören, reds. anm.) kom med idén om att göra någonting av den här musiktsunamin som pågår just nu. Det som hände när vi gjorde filmen var att artisterna visade sig vara så förankrade i det vi kallar politik. Det låter så tråkigt. Men där finns det många jätteviktiga saker som händer precis nu.
Lars: – Det var också angeläget rent tidsmässigt. Vi vill vara i takt med tiden när vi visar filmen, också med de politiska skeendena. Ett exempel är Burkina Faso, där den här revolutionen artisterna pratar om faktiskt skedde under tiden. De tvingade den förre presidenten Blaise Compaoré att avgå efter 27 år.
I filmen påstås att musik, till skillnad mot det skrivna ordet, är någonting alla kan relatera till. Är det så?
Göran: – Jag tycker inte att det är vår uppgift som filmare att åka någonstans för att skildra livet där. Det finns lokala filmare på plats som kan göra det, jag tycker inte att filmare generellt ska bege sig utanför sitt community. Och jag är stenhård på det, vi gör ingenting sådant. Men musik är ett undantag. Den är helt internationell.
Lars: – Många av dessa artister är ett exempel på att det finns en annan kraft i musik, att det ofta är de som är de ledande kritikerna i de värsta diktaturerna, där det grövsta åsiktsförtrycket finns. De är de som vågar och kan föra fram protester.
Berätta lite om vilket sammanhang ni skulle vilja placera Fonko i. Var passar den in i en annars ganska dystopisk tid?
Lars: – Om man försöker se på det optimistiskt kan man tänka att SD och nationalismen på sikt kommer att förlora. Det vi är inne i är någon slags dödsryckning. Bortom det väntar förhoppningsvis en ickenationalistisk, global värld. Men det är en skitjobbig process dit, och då kan man se till de här artisterna, som verkligen är internationalister med en global attityd. På något sätt kanske de pekar framåt, till världen efter den här jobbiga processen.
Göran: – Problemet är hur svår den här övergångsperioden ska bli. Nu säger folk att de är nazister helt öppet! Folk som inte ser ut som svenskar gjorde på 1500-talet riskerar att utstå saker som bara kan jämföras med trettiotalets Tyskland. Jag är trött på dokumentärfilmer som är sådär, "vi vill visa de här som människor". Och att vi ska sitta där i salongen och tänka "Åh, de är ju människor precis som vi!". Det funkar inte längre. Har vi ett budskap så skriver vi det. Andra verktyg måste fram. Vi har inte tid att berätta det här på ett "snyggt" sätt, eller hitta en finare upplösning.
Hur lade ni upp arbetet med filmen?
Göran: – Daniel och Lars har den musikaliska överblicken, och vi har åkt på många resor. En stor del av scenen finns ju i London och Paris, till exempel.
Lars: – Artisterna har ibland dykt upp här i Sverige, så vi har haffat dem här när vi kunnat. Det är också en del av aktualiteten, att det händer nu. Dessa artister börjar även komma hit.
Har ni någon personlig koppling till de länder och musik som visas upp i Fonko?
Lars: – Inte mer personlig än den koppling man har till all musik man älskar.
Göran: – Det finns en kärleksrelation mellan film och musik. När den funkar är den fruktansvärt stark.
Efter prick en timme med Göran och Lars facetimear jag den tredje regissören, Lamin Daniel Jadama, som just nu befinner sig i Las Vegas.
Upplevde du det som en brådskande film att göra?
– Absolut. För mig fanns det en brådska i att förmedla filmens budskap och ta tillvara på det som händer där nu. Det är viktigt att kunna erbjuda en nyanserad bild av Afrika, mediebilden vi annars får se är ofta på ett visst sätt. Kolonialismen har lämnat så ofattbart djupa sår, och att fortsätta porträttera Afrika på ett onyanserat sätt är en slags nykolonialism.
Vad vill du säga med filmen?
– Jag vill hjälpa till att ifrågasätta saker. Vem äger Afrika? Vem definierar afrikansk musik? Jag är själv från Gambia och har en personlig koppling till den här musiken. Jag brukade titta i min pappas skivsamling när jag var liten och ibland till och med skrämmas av omslagen. De kunde vara rätt psykedeliska ibland. Musik är ett starkt vapen. En stark kraft.
Varför kommer Fonko just nu? Varför inte tidigare?
– För mig hade den gärna fått komma för fem-tio år sedan, men there's a time and a place. Nu är tiden mogen för en sådan här film. Nu kan vi också se hur den här musiken tar plats på en internationell arena. Afrobeat börjar spelas på klubbar i Stockholm! Det som tidigare var dancehall- och reggaeklubbar börjar nu annonsera sig som i första hand afrobeat, och i andra hand dancehall/reggae. Det finns ett stort intresse.
Hur skulle du hoppas att filmen tas emot? Vad skulle du önska att folk pratar om efteråt?
– Jag hoppas den öppnar sinnen hos folk som annars inte har koll på läget, men jag är samtidigt ödmjuk inför mottagandet. Jag vill nå ut till folk. Oavsett om du är kurd uppvuxen i Alby eller ugandier från Fisksätra ska du kunna känna en stolthet över ditt ursprung.
"Fonko" har biopremiär den 6 april. Läs recensionen av filmen här.
