Förnuft och känsla

Stora delar av den brittiska skådespelareliten drabbar här samman i ytterligare ett åskådliggörande av hur svårt 1800-talets engelsman/kvinna hade att visa känslor. Uttrycket "the stiff upper lip", som från början betecknade den brittiske officerarens förmåga att utstå all helvetes kval utan att röra en min, har stötts och blötts i mer än lovligt många litterära och celluloida verk men egentligen är allt efter Monty Pythons Meningen med livet överflödigt: minns scenen från Zulukriget där Graham Chapmans officer har fått benet avbitet av en tiger och kallar det ett myggbett. Nå. Ang Lee och manusskribent Emma Thompson har tagit avstamp i en Jane Austen-roman som berättar om ungmön Elinor (Thompson) som tillsammans med mamma och två systrar blivit utsparkade ur sitt fina hem sedan maken/pappan dött. Elinor blir kär i den något yngre men betydligt mer välsituerade Edward (Hugh Grant) men tidens konventioner gör deras eventuella giftermål omöjligt, ingen vill ju ha en fattig svärdotter. Elinors lillasyster faller i sin tur pladask för en stilig man på vit springare men detta förhållande visar sig också vara dömt att misslyckas. Även detta på grund av skrivna och oskrivna lagar.Som ni förstår sitter man och småputtrar i biofåtöljen när aktörer som Grant och Thompson dyker upp på duken. Dialogen rullar på som ett vältrimmat kullager och de har båda förmågan att hålla liv - om än ett förutsägbart sådant - i sina karaktärer. Med en regissör som Ang Lee (Bröllopsfesten) i spetsen borde det alltså inte gå fel. Det gör det inte heller. I alla fall inte om man bara är ute efter nära två timmars ytlig bekräftelse av det vi redan sett i James Ivorys alla rapporter från snörlivens dagar.Men Lee förlorar mycket på att helt avstå från att utveckla berättelsens inneboende sociala kritik. Hela filmen bygger på frustrationen i att inte ha makt över sitt eget liv - det påpekas ofta - men någon kritik, attack eller annan kommentar än "så kan det gå om inte haspen är på" syns inte till. Jag säger inte att man nödvändigtvis måste försöka analysera dåtiden men om man vill nå in i nutiden, och ge mer än ett par skratt, är det ett självklart krav. Om ni tänker er ett alternativt slut på TV-serien Rötter, där Kunta Kinte ändå är ganska glad över att vara slav, så förstår ni vad jag menar.