Flirt

När man frågar Hal Hartley om varför han valt att göra en film kring ett visst ämne så dröjer det inte många meningar innan han formulerar sig: "It would be interesting to see what happened if...". Filmregissören som forskningsresande. Filmregissören i laboratoriet. A little of this and a little of that, så får vi se om det smäller. Typ.Det är inte bara ett sällsynt utan framför allt originellt och tillika, i fallet Hal Hartley, fruktbart sätt att gå in i sin konstform. I samtliga hans filmer har grundingredienserna i experimenten varit synnerligen fundamentala. Mycket enligt den godardska tesen att allt som behövs för att göra en bra film är en vacker kvinna och en pistol. Och, ja, helst en man med tvivelaktig bakgrund också; Simple men, för att använda en av Hartleys egna filmtitlar.I nya Flirt har Hal Hartley, i sin forskningsiver, delvis valt att lyfta blicken bortom New York, utanför USA. Filmen utspelar sig, i tur och ordning, ungefär en halvtimme vardera, i New York, Berlin och Tokyo. Men det är ingen Night on earth, Jim Jarmuschs i och för sig charmiga, men jämförelsevis ogenomtänkta, taxiodyssé. För varje ny stad ändrar Hartley grundpositionerna; man och kvinna, hetero- och homosexualitet. Men i samtliga tre städer handlar det om att ett par ska skiljas åt för en kortare tid, och den vitala frågan är: Finns det en framtid för vårt förhållande?Fast tro nu inte att Hal Hartley fokuserar på huruvida män och kvinnor eller män och män bör eller kan leva tillsammans. Hans intresse hittas istället några våningar upp: Vad händer när människor måste fatta ett beslut? Eller, snarare, när de tvingas konfronteras med sin oförmåga att fatta beslut, sin tvekan. En annan central fråga i Flirt är därför vad som händer om vi avstår från att fatta beslutet, om vi över huvud taget kan existera i tveksamhet, överleva i denna dubbeltydighet. Flirt, som alltså producerats i tre städer, med tre olika länders, kulturers, filmteam, har den löjliga slutkostnaden på en miljon dollar. I Hollywood skrattas det samfällt, trolöst, åt detta; där räcker den summan, i en normalbudgetfilm, möjligen till lönen åt en birollsskådespelare. Men det avgörande och kongeniala med Hartleys förhållande till sin roll som oberoende regissör är att den ringa budgeten tar sig uttryck i ett exakt bildspråk, en knivskarp precision, inte en ruta för mycket, där det faktiskt är frågan om han idag har någon överman.