Det märks att regissören Taylor Sheridan har influerats av sin långa karriär som tv-skådis. Förutom den kriminalserieklingande filmtiteln har Wind river förbryllande många likheter med pilotavsnittet till en tv-serie. Skådespelarinsatserna imponerar föga, storyn är sensationslysten och filmfotot vältrar sig i åkningar över snötäckta vidder. Det kan förstås vara nog så tjusigt, men som klimax på en verkshöjd i en film blir det mer tjatigt än innovativt. Det är förvånande att Ben Richardson, samma filmfotograf som ligger bakom det intima porträttet av Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) i Beasts of the southern wild, har gjort något så slätstruket.
Sex sheriffer ska lösa fallet om den andra unga urinvånaren som blivit mördad och våldtagen på två år. En nyexaminerad gröngöling från FBI (Elizabeth Olsen) kallas till platsen och bildar ett omaka par med en jägare (Jeremy Renner) som en gång förlorade sin dotter till odjuren. Symboliken i jakten på förövarna är överdrivet fångad i anslaget genom ett gäng bredbenta och blodtörstiga vargar som är sekunder från att sätta tänderna i några oskyldiga lammkött.
I för- och eftertexterna görs det en stor grej av att filmen är baserad på verkliga händelser. Statistik förs inte över bortförda indianflickor och ingen vet hur många som kidnappas, mördas eller våldtas varje år. Det viktiga ämnet till trots framstår de som ett smaklöst effektsökeri. Majoriteten i ensemblen är män och de bakomkringliggande orsakerna kring våldet nyanseras inte mer än att männen bor på glesbygden där kvinnor är en ”bristvara”.
Den oundvikliga, hämndkåta uppgörelsen är mer pervers än tillfredsställande men de natursköna bilderna är vilsamma och filmens soundtrack (med imponerande originalmusik av Nick Cave och Warren Ellis) kompenserar lite för den spänning som filmen inte lyckas uppbåda.
