Face/Off

FBI agenten Sean Archer är besatt av att gripa den hänsynslöse terroristen Castor Troy. För att kunna infiltrera dennes gäng och rädda Los Angeles från ett brutalt terrordåd beslutar han sig för att byta kropp och ansikte med sin svurna dödsfiende, som hamnat i koma efter att ha gripits av Archers specialkommando. Mardrömmen börjar när Troy mot alla odds vaknar upp och bestämmer sig för att hämnas genom att anta Archers skepnad och samtidigt förstöra alla bevis för att identitetsbytet någonsin har ägt rum. För åskådaren är det inte speciellt intelligenskrävande att hänga med i de högteknologiska, biologiska svängarna, men både skådespelare och regissören John Woo har gett sig själva en rejäl utmaning i att försöka sy ihop de schizofrena förvecklingarna. Woos styrka har aldrig varit djuplodande personporträtt, men här har han varit smart nog att ta hjälp av två av de mest karismatiska skådespelarna i Hollywood. Superstjärnorna gör långt ifrån sina livs roller, men Cages uppfriskande irrationalitet och Travoltas coola uppenbarelse räddar stora delar av filmen från att kliva över gränsen till det löjliga. Deras insatser tillsammans med Woos erkända genialitet när det gäller att koreografera ultravåld av världsklass, gör att Face/Off stundtals krossar allt motstånd vi sett tidigare i år inom actiongenren. Inledningen är magnifik. Ackompanjerad av änglakörer placerar Cages Castor Troy ut en bomb mitt i centrala Los Angeles. Den påföljande jakten bär John Woos briljanta prägel, där omladdningar låter som explosioner, ljudet från pistolerna tonats ner till ärtbössevolym, och folk faller som kägglor i ett blockbuster-svar på Svansjön. Intellektet klagar över våldsförhärligande människoslakt, medan hjärtat säger grymt underhållande och sagolikt vacker actionpoesi. Efter den glimrande starten tappar emellertid filmen succesivt tempo. Visserligen fortsätter Woo att mata oss med sekvenser av lysande underhållning som till exempel en skottduell i slowmotion till tonerna av Somewhere Over the Rainbow, men de känslosamma partierna känns mest som transportsträckor. Den psykologiska urladdningen mellan de två huvudpersonerna blir ett antiklimax och mot slutet känns filmen lika intressant som en begagnad portionssnus. Reklamen ljuger inte när den säger att Face/Off är årets häftigaste actionfilm, men om Woo kunde koncentrera sig på det han gör bäst, utan att känna sig tvungen att ge sig ut på områden han inte behärskar, skulle biopubliken besparas en hel del dödtid.