eXistenZ

Precis som i alla andra mikrokosmos finns det i filmvärlden vissa grundregler. En skulle kunna uttydas ungefär: en fransk komedi som lanseras som publiksuccé är usel. En annan: attraktivt förryckte kanadensaren David Cronenberg gör underliga filmer. Vilket absurt nog alltså gör honom ganska förutsägbar. Det förra bidraget till mänskligheten, [I]Crash[/I], var visserligen inte mycket att orda om, mer en idé än hållbar film, mer kontrovers än inspiration, men annars har jag faktiskt uppskattat de flesta av hans verk. Bland annat den tidiga [I]Rabid[/I] för dess lågbudgeterade Freud-komplex, [I]Dubbelgångare[/I] för den makabra humorn och [I]Videodrome[/I] för den lite oskarpa men fantasieggande pendlingen mellan virtuell (även om den inte kallades så på 80-talet) och reell verklighet. Sjutton år efter den senast nämnda gör Cronenberg ett för mig välkommet återbesök i de gamla trakterna där ledordet är sinnesböjande fantasi snarare än trubbig provokation. [I]eXistenZ[/I] utspelar sig, på klassiskt Cronenberg-manér, i ett alldeles eget universum där materia och kött bildar en oupplöslig symbios, där skjutvapen ser ut som illa tilltygade grisfötter och där den digitala utvecklingen har gått in i en organisk fas. Dataspelsdrottningen Allegra Geller (Leigh) har uppfunnit en ny sorts spel, eXistenZ, där själva handlingen, med hjälp av en "bioport" i ryggraden, utspelas i deltagarnas egna hjärnor. När Allegra och hennes tilldelade hjälpreda Ted Pikul (Law) ska testköra eXistenZ på en panel hugade spelomaner, blir de attackerade av en medlem av en fundamentalistisk rörelse som kämpar för att radera ut alla som med sin "virtuella imperialism förslavar folket". Allegra och Ted kommer undan men får nu fly från den fatwa som skurkarna har utfärdat. Cronenberg sägs ha fått inspiration till filmen efter ett samtal med Salman Rushdie, och söker man någon annan anledning till att se [I]eXistenZ[/I] än möjligheten till att få ännu en pusselbit till bilden av Cronenbergs psyke, är det nog där, i kommentaren till olika maktstrukturers försök att rumphugga kulturen, man ska leta. Några specialeffekter likt dem i ytligt sett likartade [I]Matrix[/I] är nämligen inte att vänta. Här verkar pengarna snarare vara lagda på att skapa underliga ting, som tvåhövdade ödlor, än spektakulär bildkonst - snarare känns vissa scener i sin estetik medvetet lågbudgetartade. Och intrigen, om man nu kan prata om en sådan, är försumbar då den uppenbarligen, med sina många kast mellan olika "verkligheter" går ut på att ingen, inte ens Cronenberg, ska kunna följa med i svängarna. Det är nog bättre att luta sig tillbaka i stolen och bara följa med, och samtidigt - hur egokränkande det än kan te sig - erkänna att man inget förstår. Vilket i denna den fyrkantiga dramaturgins tidevarv kan kännas ganska befriande.