Viljan att fly sig själv och sitt förflutna är en åkomma som Lisa Langseth gärna utreder i sina filmer. I sin tredje produktion, som bland annat har kallats en svensk känslogryta, spelar Langseth ut samma kort, men den här gången vidgar hon sitt intresse ännu mer, och ger döstädning och dödshjälp huvudrollerna. Och det funkar.
Att recensera Euphoria som Variety totalsågade tre dagar innan världspremiären i Toronto, känns som att gå ut på ett minfält. Jag tar mig därför an filmen med viss försiktighet men mitt intresse är väckt av att Langseths ständiga stjärna Alicia Vikander har fått sällskap av två andra skådespelarstorheter: Eva Green och Charlotte Rampling. Trion får filmen att pulsera, och i kombination med Langseths manus, tränger de in tittaren i ett hörn och tvingar hen att ta ställning till obehagliga moraliska frågor.
Dödssjuka Emilie (Green) återser sin lillasyster Ines (Vikander) efter lång tid isär, och tillsammans ger de sig ut på "en lång, lång resa: /Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat. / Och man kan (…) känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början", för att citera ur Ekelöfs dikt Eufori. Dikten är nyckeln till mycket i filmen, ta bara Rob Hardys foto. Från det ögonblick systrarna anländer till den moderna dödshjälpskliniken (Ines hålls i ovisshet om vart de ska) bländas vi av den prunkande naturens skönhet, i lyxig Yasuragi-tappning, indränkt i en evig sol.
Det är skoningslöst hur mycket systrarna måste bearbeta under den korta tiden på kliniken. Paradoxalt nog är det inte när de är tillsammans utan när de lämnas var och en för sig som det blir som allra mest intressant. Återigen har Langseth visat vad som händer när det individualistiska samhällets offer konfronteras med svåra livsämnen.
När Euphoria drar sitt sista andetag vet jag inte vad jag ska känna.
Känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst, / känna hur död och liv är starka som vin inom en! - föreslår Ekelöf. Jag avstår helst.
