I Oscarsnominerade Eo riffar den polska veteranregissören Jerzy Skolimowski loss på Robert Bressons Min vän Balthazar från 1966, i vilken en åsna behandlas illa av en rad olika ägare. Skolimowskis premiss är inte helt olik Bressons, men med inslag som rödtonade drönarbilder av utomkroppslig kvalitet kontrasterar Eo stilmässigt mot den återhållsamma mästarens.
När vi börjar följa åsnan Eo har den dubbel tjänstgöring på cirkus. Dels i ett nummer tillsammans med en kärleksfulla cirkusartisten Kasandra, dels som packåsna åt en mer sadistisk lagd cirkusarbetare som knappast delar filmteamets vördnad för djurrätt (eftertexterna bedyrar att inga djur kommit till skada, osv). Men så dröjer det heller inte länge förrän cirkusen tvingas stänga på grund av sin klandervärda djurskötsel. Härifrån ska Eos resa innefatta prestigefyllda stall, hotet att bli salami, berusade fotbollssupportrar, ett vilset rikemansbarn och dennes styvmamma - den senare rutinerat spelad av Isabelle Huppert, som dock mest känns inskriven för att addera ytterligare tyngd inför de många prisgalor filmen frekventerat.
Men det är inte bara stilmässigt Skolimowskis djurrättspamflett skiljer sig från Bressons. Det gäller även omfång och struktur. Båda regissörerna företar sig uppgiften att spegla mänsklighetens avigsidor i en åsnas stora ögon. Men i Bressons fall avgränsas berättelsen till ett litet samhälle med karaktärer vars vägar fortsätter korsas, från flickan Marie (Anne Wiazemsky i sin första roll) till fyllot Arnold. Skolimowski ger sin åsna en vidare blick och skissar en lika realistisk som pessimistisk Europavy, med inslag av förhöjt sagoskimmer och naturromantik. Det är särskilt mot filmens slut som Michał Dymeks foto gärna ramar in Eo i hisnande naturvyer. Dessa erbjuder vacker relief till lika effektiva bilder av fångenskap. Det råder heller ingen brist på minnes- och tänkvärda stunder i Eo. Men mellan dessa blir det ambitiösa omfånget ibland väl svepande.
