Ensamma i rymden

Jakob Åsell 10:30 20 Sep 2018

Någonstans mellan den obeboeliga jorden och den utopiska drömplaneten Vial svävar det enorma rymdskeppet Svea XVI fram i mörkret med endast två passagerare ombord:12-åriga Gladys och hennes lillebror Keaton. De är ensamma i rymden, tills de krockar med en rymdsond och den japanska färddatorn rapporterar att en okänd passagerare finns ombord.

Långfilmsdebuterande Ted Kjellsson har byggt ett rymdskepp i Boden och med barrskog och NSD-tidningsurklipp återupprättat Norrland på science-fiction-kartan för första gången sen Rymdinvasion i Lappland (1959). Det är omöjligt att ta miste på regissörens nostalgiska kärlek till Star wars och Alien även om den här rymdsagan tonmässigt snarare befinner sig i omloppsbana någonstans mellan Kenny Starfighter, Liftarens guide till galaxen och Vintergatan 5A.

Och det är just den genuina genrekärleken kombinerat med filmens begåvade unga stjärnduo Ella Rae Rappaport och Dante Fleischanderl som gjuter liv i en annars rätt innehållslös rymdkapsel. För i den ändlösa filmrymden där endast fantasin sätter gränserna så känns Ensamma i rymden märkbart stationär, som om den aldrig helt ömsat skinn från Henrik Ståhls originalpjäs Vial. Det blir lite småputtrigt sådär på sommarlovsmorgon-vis, med ett produktionsvärde som faktiskt imponerar även på den lite äldre publiken, men sen inte så värst mycket mer. Rymdskeppet Svea är en kittlande plats för de allra yngsta men som rymdäventyr lämnar filmen aldrig avfyrningsrampen. Resultatet är en norrländsk rymdrulle som siktar mot stjärnorna och åtminstone når grantopparna. De vuxna barnen kan trösta sig med att nedräkningen till den svenska Harry Martinsson-sci-fin Aniara har börjat.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."