En midsommarnattsdröm

Det kommer inte precis som en överraskning att Shakespeares mest spelade pjäs och mest kända komedi nu kommer i en filmatisering. Möjligen är det lite förvånande att regissören Michael Hoffman ([I]En underbar dag[/I]) flyttat inramningen från Shakespeares antika Grekland till 1800-talets Toscana. Men det är på det hela taget två ganska trevliga timmar vi bjuds på. En stjärnspäckad ensemble som läser vacker Shakespeare-engelska på vers. Sämre tidsfördriv kan man ju ha.Ändå funderar jag. Är det ett tillräckligt bra alibi att det är Shakespeare som skrev den? Bör man få carte blanche på en filminspelning bara för att vår störste dramatiker satt sitt namn under den? Det verkar nästan vara så. Shakespeare är kolossalt inne. Och sju Oscar för [I]Shakespeare in Love[/I] är sju argument till. Det går att tjäna pengar på gubben. Alltså gör vi en till. Och en till. Det här är alltså hans mest spelade pjäs. Fråga mig inte varför. Det är ju en saga. [I]Mycket väsen för ingenting[/I] är roligare och den kan med lätthet översättas till vår tid. Och framför allt är det ingen saga, med älvakungar och folk som plötsligt förvandlas till åsnor. Likväl, det är lite kul med Hermia och Lysander som flyr ut i trollskogen undan Hermias stränge far, som vill att hon ska gifta sig med Demetrius. Denne kommer givetvis efter, och efter honom den obevekliga Helena, som hyser en obesvarad kärlek till Demetrius. Låter det lika originellt som en springa-genom-dörrar-fars på en privatteater? Det är det också. Då är sidohistorien med den självgode amatörskådespelaren Botten, som förirrar sig ut i samma skog där han trillar i famnen på den sköna älvdrottningen Titania, lite mer skruvad. Särskilt när älvakungen Oberon och hans springpojke Puck kommer in i bilden.Det bär mig emot att skriva det, men det här drömspelet är nog inte tänkt att tas på särskilt stort allvar. Det lär handla om hur mycket man är beredd att offra av sig själv för kärlekens skull. Men det har jag faktiskt läst mig till. För det är nämligen inte särskilt lätt att fånga upp några stora, viktiga frågor. Det är fjäderlätt och flyktigt hela vägen lång, men som sagt rätt trivsamt också. Både Kevin Kline och Michelle Pfeiffer, som Botten och Titania, njuter i sina roller. Och sådant smittar. För att inte tala om Rupert Everett, som en extremt arrogant och tillbakalutad Oberon. Och som bonus kan vi konstatera att Calista Flockhart är mycket mer än Ally McBeal. Hon gör sin Helena med så friskt humör att man skulle kunna tro att hon aldrig spelat annat än Shakespeare.