En idealisk äkta man

Om man får tro upphovsmännen till filmatiseringen av Oscar Wildes drygt 100 år gamla pjäs [I]En idealisk äkta man[/I] så är den rykande aktuell. Det moraliska förfallet och de politiska skandalerna ska synas lika tydligt - då som nu. Jag köper inte riktigt den enkla förklaringen. Nog har det prasslats och fifflats i maktens korridorer under hela 1900-talet och med säkerhet innan dess. Men uppenbarligen är Oliver Parker, som debuterade häromåret med [I]Othello[/I], av en annan uppfattning. Det här är nämligen en kostymfilm och inte, i likhet med moderna tolkningar som [I]En djävulsk romans[/I], en gammal historia placerad i nutid. Jeremy Northam är en politiker i karriären som är gift med den goda och vackra Cate Blanchett. De umgås flitigt i den londonska societeten, inte minst med Rupert Everett, en ung lord som är stadens mest eftertraktade ungkarl. Utifrån dyker en gemen och inflytelserik amerikanska upp, Julianne Moore, som bär med sig ett komprometterande brev som Northam en gång skrev i början av sin karriär. Detta brev använder hon i utpressningssyfte för att få Northam att i parlamentet plädera för en kanal som hon vill bygga i Argentina. Hon har också, en gång i tiden, haft en kort affär med Everett, och på det hela taget skapar Moores uppdykande en dominoeffekt inom aristokratin och politiken. Visst har Wilde ett och annat att säga om mänskliga defekter och visst räcker han upp fingret åt makten och etablissemanget. Och visst är han precis så cynisk som vi lärt känna honom i hans aforismer. Men det är också så småtrevligt och småskojigt längs hela vägen att slutresultatet inte bränns till det allra minsta. [I]En idealisk äkta man[/I] är snarare en irriterande oförarglig film.Till detta ska läggas att Oliver Parker av allt att döma är en svag personinstruktör. Rupert Everett kan, som vi vet vid det här laget, konsten att blinka in i kameran och spotta ur sig one-liners med millimeterprecision. Olyckligtvis tycks Oliver Parker vara alldeles för förtjust i denna talang, mycket hellre skulle vi ju vilja se någon befria Everett från detta manér än att, som här, uppmuntra honom. Men Parkers oförmåga drabbar å andra sidan hela ensemblen. Det är mycket lästa repliker och mycket lite gestaltning. Alla påkostade miljöer, alla vackra kläder till trots är det här en syrefattig tillställning. Till och med stackars Cate Blanchett, som väl får räknas som den största begåvningen i sällskapet, kämpar förgäves med att skaka liv i sin påfrestande altruistiska politikerhustru. Både hon och vi som tittar på drömmer oss istället bort till andra sidan av millennieskiftet, då det förhoppningsvis blir dags att blicka framåt istället för bakåt.