Spoiler Alert: är det någon gång det faktiskt inte är bättre att vara pretto och läsa boken innan filmen är det inför Tom Fords filmatisering av A Single Man. Tom Fords manus är lika lojalt mot romanen som bokens och filmens författare George (Colin Firth) är sin förlorade kärlek Jim.
Man vet exakt allt som händer. Men så fort det inte handlar om ordens höga status gentemot bilden, som Ford verkar hysa ett meningslöst komplex gentemot, då bilderna frigör sig och gestaltandet övergår i en självständig form av berättande, blir det fantastiskt. Tom Ford har övat ett helt liv på att materialisera känslor och stämningar, han optimerar dem och konkretiserar dem genom tredimensionell skönhet. Det är som att han utvinner en fysisk form av varenda mening. När han till slut ibland vågar överge orden helt är vi mitt i något otroligt allvarligt och vackert. Hans få metaforer för historien är mycket bättre än själva historien. En scen i det sensomriga sextiotalet, i ett ännu inte helt utflippat hett Los Angeles, utspelar sig på en parkering mellan en ung manlig prostituerad och George. George säger nej. Är äldre. Solnedgången är svulstig och samtalet stapplar. Mötet är perfekt, det suckar till i bröstet av skönhet och sorg. Scenen finns inte med i boken annat än i några bisatser, men det är den stämningen hela boken handlar om.
Det kommer att bli en slags Christopher Isherwood-våg nu. Kanske är det detta som krävs som inkörsport för tyngre böcker. För övrigt är Julianne Moores Charley lysande, men när är hon inte det å andra sida? Och scenen hemma hos henne är fenomenal. Dödsångesten och livets förgänglighet är behandlade med så fina instrument att man som publik bara kan beundra, titta noga och tacka.
