En doft av paradiset

15:14 23 May 2000
Kanske finns det ett verkligt engagemang om historien, där någonstans långt inbakad i reklamfilmsestetiken, Starlet-replikerna, Dallas-karaktärerna och Mimmi & Reine-regin. Men i så fall är den som sagt väldigt djupt begraven. Och vad som blir kvar som gravmonument är en plastrosa kors med ingraverade tårar och en liten dussindikt som grädde på moset. Det värsta är att jag kan inte ens bli förbannad när jag ser En doft av paradiset. Patch Adams, som är en film i samma kategori och som också bygger på en verklig historia, såg jag och var arg i två dagar för att den kändes så uselt förljugen och gement manipulerande. När jag ser En doft av paradiset känner jag bara likgiltighet och leda. Den påminner i sin smöriga falskhet och moraliserande attityd inte så lite om de latinamerikanska såpaserier som så överlägset slår den amerikanska motsvarigheten i såpighet. Framförallt är det tecknandet av de spanskättade herrarna och urbefolkningen indianerna som känns mer konstruerad och verklighetsfrånvänd än den mest imbicila gamla westernfilm. Man undrar om filmfolket någonsin satt sin fot i den världsdel de försöker skildra, men uppenbarligen har de det eftersom filmen är inspelad där. En kort innehållsdeklaration lyder: Botanikern och hans älskade flyr femtiotalets Sverige för att hitta paradiset och "leva som de första människorna igen". De landar på en Costa Ricansk halvö och lever där som västa Robinson-paret. Botanikern får artiklar publicerade i National Geografic och blir uppburen, och samtidigt alltmer engagerad i kampen mot skövlingen av regnskogen och den pågående utrotningen av indianerna. Därför får han förstås mäktiga fiender i de rika godsägarna i området, och framförallt i en vacker och förförisk rikemansdotter. Paradise Lost, skulle man kunna sammanfatta slutet. Samuel Fröler och Trine Pallesen spelar huvudrollerna, och medan Trine Pallesen har en något tacksammare roll så har den vanligen så habile Fröler aldrig varit sämre. Att det beror delvis på att han tvingas slänga ur sig den ena plattityden värre än den andra (som den botaniker han är får han upptäcka saker som att det pågår en kemisk process i en blomma och att tropiken erbjuder ett fantastiskt klimat för växter), men också på att det snällaste man kan säga om regin är att den suger. Alternativt inte existerar.Det kom en usel amerikansk film i början av nittiotalet, Lek på Guds gröna ängar, om ett missionärspar som åker till den latinamerikanska djungeln. Jag skulle hellre se den tio gånger till än att se om En doft av paradiset. Det är åtminstone roligare att se Kathy Bates göra bort sig än att se Fröler göra det.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner