Krigshjältar finns bara i billiga actionfilmer. Eller i propaganda. De bästa krigsskildringarna – Gå och se, Apocalypse now, Plutonen – lägger tonvikt vid krigets radikala brist på hjältemod. Det är ett i stället smutsigt, förnedrande företagande som monterar ner fiendens mänsklighet. När den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuściński gick bort 2007 hade han skrivit drygt tjugo böcker, varav flera tillkom mitt under några av samtidens mest blodiga krig. En av hans mest populära verk, En dag till att leva, behandlar inbördeskriget i Angola under sjuttiotalet (en konflikt som slutade först 2002). Boken är ett krigsreportage som friskt blandar reportagegenrens sakliga redogörelser med mer poetiskt utformade reseskildringar, självbiografiska inslag och stycken som närmast borde beskrivas som fiktion.
Filmen gör något liknande – men långt ifrån lika bra. En dag till att leva är en dramaturgisk geggamoja: en ofokuserad, djupt förvirrande hybridfilm som på måfå verkar slänga in dokumentära inslag som varvar de tyvärr rätt löjeväckande animerade skildringarna av Kapuścińskis fältarbete i Angola. Röstskådespelet får den nobelpristippade journalisten att verka vara en murvelns motsvarighet till Rambo. I stället för bly spottar han halvdassig tonårspoesi om stridens obesjungna hjältar.
En dag till att leva är faktiskt proppfull av hjältar. Den formligen kokar över av mod, martyrskap och självuppoffring. Inledningsvis fungerar det som ett sätt att etablera journalistens patologiska uppspelthet över att befinna, men när till och med filmens ljudtekniker är en krigshjälte i eftertexterna… ja, då har i och för sig mitt tålamod redan tagit slut. För länge sedan. Filmen är knappt nittio minuter, men alldeles, alldeles för lång. En riktig kalkon.
