Elephant

22:48 4 Feb 2004
Gus Van Sants mongoestetiska vision om Columbine-massakern, eller vad som skulle kunna ha varit den, har befriande lite att säga om motiv och rewindade dödsmetall-texter. Förra årets oväntade Cannes-vinnare [I]Elephant[/I], producerad av HBO, är istället en film om topografi och lugnet före stormen. Konstruerad som en makaber guidetur på Watts High utanför Portland, panorerar Van Sants kamera lyxigt och pedagogiskt över de faciliteter som några timmar senare ska bli en avrättningsplats. Flyktvägar, korridorer och återvändsgränder inventeras - med Månskensonaten som återkommande soundtrack. Då och då passerar de framtida offren kameran, någon med en matbricka, en annan med ryggen mot ett skåp. Så byts ett perspektiv och allt tas om. Igen och igen, innan det oundvikliga slutet kan spelas upp. [I]Elephant[/I] är en smärtsam och svårläst film. Å ena sidan är det omöjligt att inte se eleverna (alla unga amatörer) som levande spöken. Å andra sidan är det som om Van Sant vill leka med våra medieskadade förväntningar: han introducerar konsekvent alla nördar, jocks och anorektiker som flyktiga talking heads att hålla koll på när det är dags för den stora kittlande finalen. Det är lika cyniskt som briljant. Ett slags tom, överestetisk undergångs-opera, och i sina bästa stunder, raka motsatsen till den bild som brukar målas upp av den fundamentaliska amerikanska högern. Typisk är den scen när en av de två unga pojkarna sitter hemma på morgonen, timmarna innan han kommer att skjuta sönder sina klasskamrater med automatvapen. Han ägnar sig inte åt någon bisarr, rituell uppladdning. Han spelar [I]Für Elise[/I] på familjens nydammade piano. Tyvärr har Gus Van Sant inte varit riktigt konsekvent - i alla fall inte om man vill läsa [I]Elephant[/I] så här. Dess stora styrka är att den pumpar upp själva den fysiska miljön med en fruktansvärd känsla av tomhet, långt bortom analys och skuldfördelning. Ändå ägnar den förbluffande mycket tid åt att följa hur de två pojkarna sitter de hemma i källaren och surfar på vapenhemsidor och kollar på tv-dokumentärer om nazi-Tyskland (när det blir som allra mest spekulativt blir det till och med lite typiskt Van Santsk pojkhångel-i-duschen). Det förtar något av [I]Elephants[/I] nästa pastorala stämningsbyggande, i en film som kunde blivit rent briljant.
Elephant
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner