Du har mail

Detta är faktiskt bara den tredje filmen där Hanks och Ryan spelar mot varandra som ett kärlekspar med förhinder. Ovanstående är inte menat som en ironisk pik, det känns helt enkelt som om de tu har gjort minst en romantisk komedi om året sedan början av detta decennium. Jo, känslan kan ha något att göra med att jag har sett Nora Ephrons Sömnlös i Seattle tre gånger, men en annan förklaring torde vara att paret helt enkelt, som det brukar heta i genren, är som gjorda för varandra. Den borna filmduon, den självklara kombinationen av jordbundenhet och humor. När nu Ephron återkommer till den svenska duken (den slappa ängelsentimentaliteten Michael är nästan helt bortträngd) med en karbonkopia på nämnda kioskvältare, är det åter Hanks & Ryan som står i blickfånget. Och det känns plöstligt som om denna evigt ungdomliga konstellations bäst-före-datum börjar närma sig. Ryan gör Kathleen Kelly som driver en liten boklåda på Manhattan. Hon lever ett småskaligt liv; den största spänningen består i en ständigt pågående e-post-flirt med en okänd man någonstans i staden. Plötsligt tornar det upp sig en hotbild i form av en gigantisk bokaffärskedja, en ohelig korsning av Akademibokhandeln och McDonalds, som etablerar en filial mitt över gatan. Ägaren, Joe Fox, är inte bara en slipad affärsman, han har även tillgång till Internet där han korresponderar och kärar ner sig i en okänd kvinna med pseudonymen Shopgirl. Sålunda är Ephron vanliga konflikt skapad: kärlek med förhinder. I Sömnlös i Seattle var det framförallt avståndet och dåliga telefonförbindelser som satte käppar i kärlekshjulet, här är problemet - åtminstone på pappret - motsatta livsåskådningar, och inledningsvis anonymiteten bakom pseudonymerna. Men slutscenen är förstås given. I Ephrons värld kan nämligen inte småsaker som Kathleens ödelagda ekonomi och framtid, eller det faktum att hon upprepade gånger blir förd bakom ljuset av Joe, påverka kärlekens gång. Kathleen suckar ändå glatt när prinsen kommer och Joes hårdfört kapitalistiska yta flagar pinsamt snabbt. Filmen skulle onekligen ha vunnit på att Ephron hade gått ytterligare en holmgång med detta ostyriga manus, inte minst dess rollfigurer. Det kontrakt som upprättas med publiken inför en dylik film medger självklart avsteg från verklig kausalitet men när Ryans figur så konsekvent kliver bort från alla sina hjärtepunkter - det tjatas inte minst en hel del om boklådan som mammans heliga arv som skall gå i arv i generation efter generation - är det mycket svårt att tro på henne. Och således även att känna med henne. Dessutom dunstar den starkt anslagna konflikten mellan gammalt och nytt, kvalitet och kvantitet, näsduk och Kleenex, sällsamt och slarvigt kvickt. Filmen har en 60 år gammal förlaga i Ernst Lubitsch komedi Den lilla butiken, och det känns fullt logiskt att det är Ephron som gör en remake på denna klassiker. Hon har sina tidigare verk visat att hon som få andra lyckats föra traditionen av snäll men träffsäker 40-talsromantik vidare. Även här når hon stundvis upp till tidigare höjder men lika ofta tappar filmen i tempo, ibland i långörer, ibland i romantikdödande sentimentalitet, och tvingas således sakta ner på knä. Greg Kinnear, som Kathleens ursprungliga pojkvän Frank, ger prov på några goda övningar i manlig fåfänga, och när jag ser på hans vitala insats ter sig filmens stjärnor mest som rundningskoner. Meg och Tom bör nog snart, för allas bästa, göra slag i saken. PS: Intrigens konflikt skulle kunna läsas på alternativt sätt: som en allegori om hur de stora, hollywoodska filmbolagen sakta men säkert suger musten ur de små, oberoende idealisterna. Jänkarna mot Folkets Bio, ungefär, men det var nog inte Warner Bros intention.