Dragonheart

Det här är egentligen en riktigt fånig film. Inledningsvis känner man sig förflyttad till Monty Pythons galna värld, komikergängets uppgörelse med Arthur-sagan, men efter ett tag framgår det att detta inte är en parodi. Men det är heller inte på blodigt allvar. Nyckelordet är saga, och det är på detta epitet som Cohen har hängt upp denna skröna från tiden då drakar kunde tala och rättvisa skipades medelst svärdshugg. Dragonheart berättar en sedelärande historia om riddaren Bowen (Dennis Quaid) som, i brist på möjligheter till hjältedåd i en krass värld, livnär sig som professionell drakdödare. Han är så duktig i sitt värv att han snart står inför världens allra sista drake, den datoranimerade Draco som talar med Sean Connerys evigt visa stämma. I en komisk scen, där det går upp för dem båda att ingen av dem skulle tjäna på den andres död, beslutar de sig för att bli kompanjoner. Draken skrämmer bybor, riddaren låtsas döda monstret och får en rejäl dusör för besväret. Det vill säga, de få pengar som finns kvar efter det att den unge, ondskefulle kungen (David Thewlis från Naked i en lätt otippad roll) har låtit sina "skattetjänstemän" brandskatta byborna. Bowens riddarhjärta vinner snart över girigheten och tillsammans med Draco och en rådjursögd kvinna gör han gemensam sak med folket för att störta överheten. Med tanke på hur övertygande väl man har skapat Draco till och med munrörelserna är i synk med Connerys ord är det förvånande att miljöerna inte känns friskare än de som fordom skapades med glasmålningar. Men om man inför utsikten att ta del av en matinéfilm redan har lagt av sig sina mest slipade kritikerglasögon, kan man utan större åthävor svälja denna, och andra, inkonsekvenser. Småmysigt men försumbart, helt enkelt.