Första timmen av Downsizing är fantastisk, en lekfull allegori över ett materialistiskt konsumtionssamhälle som möter världens undergång med kortsiktiga kompromisser. Vi får hänga med Matt Damons trivsamme tönt på en kittlande resa i en spännande framtidsvärld. Men någonstans på vägen så går regissören Alexander Payne vilse i knattelandet.
Matt Damon spelar Paul Safranek vars liv kanske inte riktigt blev som han hade hoppats efter en avbruten läkarutbildning som lett honom och hans fru Audrey (Kristen Wiig) till ett liv av krympta drömmar och förväntningar. Samtidigt lever de i möjligheternas tid då den norske stjärnforskaren Dr. Jörgen Asbjørnsen (Rolf Lassgård) har uppfunnit en teknik för att krympa människor till fickformat och på så vis rädda planeten från överbefolkning och överkonsumtion. Men för paret Safranek handlar ”downsizing”, att krympa sig själv till 3,64% av sin originalstorlek, inte primärt om att rädda klimatet – utan om att rädda deras egen amerikanska dröm. Drömmen om att kunna äga och konsumera ännu mer, om ett perfekt gated community-hus och möjligheten att leva stort genom att bli mindre. Men som i det stora livet, blir saker inte riktigt som Paul har tänkt sig i den lilla världen heller.
Själv hade jag stora förväntningar på den här filmen. Jag föreställde mig en vuxenuppsättning av Nils Karlsson Pyssling med mer produktionsvärde, eller en samhällskritisk Älskling, jag krympte barnen fast med Kristen Wiig och Rolf Lassgård, och fick just precis det – åtminstone till en början.
En fantastisk premiss schabblas bort och karaktärerna blir allt mindre intressanta. Alltmedan den spretiga samhällssatiren växer som en okontrollerbar svulst som vill suga in alltifrån flyktingkrisen till klassklyftorna, klimatfrågan och Israel-Palestina-konflikten utan att riktigt träffa rätt någonstans. Det hade ju liksom räckt gott och väl med ännu ett mys-melankoliskt Payne-drama om de små sakerna i livet. Om en ledsen, lätt patetisk, medelålders man som nöjer sig – fast i mindre format. I stället får vi den här urspårade moralistiska legolandstrippen som aldrig tycks ta slut.
Jag läser mina anteckningar från biomörkret och det är som att följa en förälskelse bli till förakt i mikrokosmos. Världshistoriens mest bipolära kärleksbrev öppnar med maniska hyllningar men övergår i totalförakt på nästa sida med de avslutande orden ”skjut mig”.
Om ni nu ändå lockas av att göra samma resa så råder jag er att krympa era förväntningar för att ha chans på en lite större filmupplevelse.
