Amerika har under 90- och 00-talen bjudit på en hel del skildringar av diverse alkoholisters väg till korset. Beskrivningen av den nya Gus Van Sant-filmen fick skeptikern i mig att förbereda sig på en uppföljare till någon av alla dessa Lämna Las Vegas, 28 dagar, When a Man Loves a Woman och A Love Song for Bobby Long, med allt vad det innebär. Nuförtiden finns det anledning att fråga sig vem som pallar att se på en medelålders snubbes självvållade lidande och A(h)A-upplevelser i nästan två timmar. Men kors i taket! Paranoid Park och Elephant-regissören har åstadkommit vad få filmare lyckas med i dessa dagar. Missbrukaren och serietecknaren John Callahans ganska klassiska och välvilligt framställda självbiografi är inte en sådan där dammig dvd som endast hans stora fans kommer att gripa tag i.
John Callahan (Joaquin Phoenix) = ett adopterat, misshandlat och oälskat barn som nu är fullvuxen men fortfarande ser sig själv som ett offer. Och det blir inte mer originellt än att han, innan han blir en känd, vass och rullstolsbunden serietecknare, är vilsen, olycklig, ständigt försupen, och nästan dör i en rattfylleribilolycka (med Dexter bakom ratten, spelad av fenomenale Jack Black). Men den banala krake som känns igen från gator, trappuppgångar och hem, porträtteras på ett så genomtänkt sätt att hans psykiska sammanbrott och filmens övriga brokiga karaktärer ger en oväntad läxa i empati. Det finns ett feelgooddjup i filmen som lämnar tittaren med en känsla av att denna sjuka självgoda värld skulle behöva följa med till ett AA-möte hos sponsorn (Jonah Hill) som kallar gud för Chucky och sina nyktra alkoholister för små kultingar, och traggla de 12 kristna terapistegen om och om igen tillsammans med Callahan.
Det som känns passé och tråkigt 90-taligt med Don’t Worry, He Won’t Get Far On Foot är att Joaquin Phoenix får briljera och utvecklas i den "utmanande" huvudrollen, i stället för att chansen ges till en skådespelartalang som inte behöver googla på tetraplegi för att få en Oscar. För att inte tala om kvinnorollerna som är lika platta som de mest fördomsfulla och oförsvarbara bland Callahans serier.
