Efter dundersuccén och publikfriaren Spider-Man: No Way Home kommer nu mer multiversumskoj i form av Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Marvelfilm nummer 28 (!) och nästa episod i deras Phase IV. Nu i händerna på legendaren Sam Raimi (ni vet han som gjorde Evil Dead-trilogin och Spindelmannen-filmerna med Team Tobey) efter att originalregissören Scott Derrickson hoppade av.
Benedict Cumberbatch är tillbaka som den arrogante magikern doktor Stephen Strange med sin skumma amerikansk brytning. Doktorn får lite strul med multiverse (ingen koppling till metaverse) och bestämmer sig i knipan för att ta hjälp av häxan Wanda Maximoff.
Ingen borde skämmas dessa dagar ifall en känner en viss Marvel-fatigue. När nya serietidningsspektakel spottas ut både på bio och Disney+ flera gånger per år är det mycket att ta in och känna pepp inför. Speciellt när man behöver se i princip allt för att kunna hänga med i alla stories och cameos. Doctor Strange in the Multiverse of Madness är inget undantag. Som många andra Marvelfilmer är den ofta mer fokuserad på att förbereda och bygga ut deras universum än att skapa en story som står på egna ben. Raimis visuella lekfullhet räddar filmen från att bara vara rent navelpillande.
Titeln till trots är filmen ingen vild skräckfylld mardrömsresa (okej, viss vildhet sker) men är du ute efter fan service kommer du definitivt bli snärjd av Strange:s besvärjelser, om inte kommer du nog lägga för mycket märke till det baxnande manuset. Dialogen består av att karaktärerna spottar information mellan varandra. Tack och lov går det undan och man har så kul på vägen att man förlåter formalian. Höjdpunkterna är många och är som högst när Sam Raimi får leka ut som mest och låta kameran vara sitt eget vilda jag. Dessutom får vi den obligatoriska cameon av hans ständige följeslagare Bruce Campbell. Hur kan man inte älska det?
