Filmatiseringen av Rudyard Kiplings böcker om människovalpen Mowgli blev 1967 en av Disneys stora succéer. Det var också en av de sista filmerna som planerades medan bolagets grundare Walt Disney var i livet. Så här 50 år efter dennes bortgång kan man med cynisk skepsis fråga sig vad en nyinspelning av den animerade klassikern ska tjäna till, annat än förmodat kopiösa biljettintäkter vill säga. Dessutom gav sig ju Disney på en närmast bortglömd spelfilm redan 1994.
Men det är klart att den ständigt expanderande studion, som idag även sitter på såväl Star Wars-franchisen som Marvel Studios, ser möjligheterna i att uppdatera Djungelboken till dagens teknik.
2016 års Djungelboken är i Jon Favreaus regi ett slags mellanting mellan animation och spelfilm, även om den enda egentliga indikationen på det senare är den berömvärde nykomlingen Neel Sethi som spelar Mowgli. I filmens fartfyllda öppningssekvens går det först lite fort – det känns både suddigt och ryckigt. Men snart smälter Sethi sömlöst in i CGI-landskapen och allting börjar kännas skarpt. Nästan så skarpt och så nära att jag är benägen att tro på den IMAX-vinjett som nyss bjudit mig in att inte bara se, men också vara en del av filmen.
Berättelsen om Mowgli som under Bagheras (Ben Kingsley) beskydd ska återföras till människobyn för att undkomma Shere Khans (Idris Elba) klor, men istället ger sig i lag med den stora dumma björnen Baloo (Bill Murray) – här något mer kalkylerande än i originalfilmen – blir en ren fröjd. Detta i och med ett briljant giftermål mellan den nya tekniken och en ansenlig kärlek till klassisk Hollywoodfilm.
Torrlagda flodbäddar, slingrande lianer och tropisk grönska minner i dataanimationernas förträffliga färgskalor mer om urblekta technicolorfilmer som Duell i solen eller Bron över floden Kwai än samtida Pixarfilmer. Och även om den nya Djungelboken inte är någon fullskalig musikal – vi får nöja oss med mer prat- än skönsjungande framföranden av The Bare Necessities och I Wanna Be Like You – är musikläggningens jazziga tongångar och instrumenteringar, liksom förtexternas typsnitt, tydliga indikationer på att man velat göra en matinéfilm av klassiska mått. Andigt har man velat ligga nära den ursprungliga filmen och ändå göra något nytt.
Med hjälp av fläckfritt röstskådespel och en rejäl dos stjärnglans från en namnkunnig ensemble (med röster av bland andra Scarlett Johansson och Lupita Nyong’o) har man också lyckats i nästan varje avseende. Under en kort visit i King Louies (Christopher Walken) grottempel verkar filmen tappa sitt driv för en kort stund – trots att Walken fungerar utmärkt som en Kurtzliknande härskare – men bara för att raskt nå den vändning som för oss till filmens mörka final.
Vid det här laget har all cynisk skepsis motats bort av en oväntat medryckande pärla i ett annars dunkelt remake-träsk. Och jag lämnar salongen nöjd med allt vad filmen ger.
