Ormen är sedan länge död, uräten, berövad sitt gift, men skalet rör sig, fyllt av beskäftigt liv. Så här diagnostiserar Ingmar Bergman konsten och dess bekännare 1965. På Fårö, dit han flyttade ungefär samtidigt som den hoppfulla konst- och självkritiska essän om ormskinnet skrevs, har det alltid kryllat av imaginära och riktiga kräldjur, såväl levande som döda, med skinn som blänker i solen när de bärs bort av hårt arbetande myror. Bergman beskrev sig själv som ett av dessa kryp, ständigt ifrågasättande hela sin gärning, en mästare i genren självplågeri och skam.
Undangömd på ormön i ett hus helt utan insyn, led han för det mesta av både själsliga och kroppsliga åkommor och hatade hela världen. Ömsom älskad ömsom sågad i gengäld, behärskade han konsten att vara sin egen hårdaste kritiker. Hans sönderciterade, nu nyrestaurerade, allra mest grandiosa verk Det sjunde inseglet från 1957 ger prov på ett utdrag ur hans självdissekerande dämonsessioner.
Jaja, nu kommer det, en grov, nästan oacceptabelt patosfylld hyllning. Men så är det: varje bildruta i Det sjunde inseglet vittnar om ett skapande helt utan kompromisser, om ett gränslöst konstnärligt mod. Det går emot allt min generation lever efter; att självkritiskt granska de individualistiska skaparbehoven och på liv och död ställa livets stora frågor till sig själv och sin omgivning och samtidigt vara blasé, är svårt.
Det sjunde inseglet har ett nyansrikt djup, som naturligtvis får ormens borttynade kropp att börja skallra och väsa igen – det går att få medeltidens avlägsna pesthärjningar, en grubblande riddare som spelar schack med döden, att beröra.
Och till de kritiska röster som tycker att Bergman är totalt irrelevant, läs gärna hela essän Ormskinnet från 1965 som jag även lånar avslutningen ifrån: ”Detta (…) är min sanning. Jag begär inte att det ska vara sanning för någon annan och som tröst för evigheten är det naturligtvis i magraste laget.”
