Amat Escalante tog filmfestivalen i Cannes med storm 2013 när han plockade hem regipriset för sin brutala skildring av det mexikanska knarkkriget, i Heli. Med sin nya film gör Escalante en tvärvändning.
Det främmande är genremässigt svårplacerad. Å ena sidan ett socialrealistiskt triangel-drama om destruktiv manlighet, å andra sidan en erotiskt laddad tentakelskräckis.
Alejandra (Ruth Ramos) lever på gränsen till fattigdom i en mexikansk småstad, ovetandes om att hennes man Angél (Jesús Meza) ligger med hennes bror, jobbar hon dagarna i enda på fabrik och tar hand om barn och hushåll kvällstid. För att dölja sin homosexuella affär för sig själv och andra spyr den otrogna Angél upp homofoba kommentarer så fort han kommer åt.
In kommer fåordiga Veronika som också hon intresserar sig för Alejandras bror, något som äventyrar hans homosexuella affär. Betraktat som en skildring av hur alla inblandade parter kvävs av inbördes skuld till varandra, och den tysta machisimo-kultur som styr hur och vem de ska älska, fungerar filmen utmärkt. De urvattnade färgerna och liksom lite lätt ofokuserade bildkompositionerna förhöjer de intrasslade kärleksrelationerna visuellt. Men utöver ovan nämnda, fullt realistiska drama pågår här också något helt annat.
Veronika är nämligen förbunden med ett mystiskt väsen som hålls gömd i en stuga i skogen, varelsen kräver ständigt nya kroppar som den skänker både njutning och skada. Utan att gå in på några detaljer får den tentakelbärande varelsen de redan intrasslade otrohetsrelationerna att nå nya trassliga höjder. Esacalante har gjort en mexikansk hommage till den polska regissören Andrzej Zulawskis skruvade genreblandning Posession (1981), som var lika delar skilsmässodrama, svart komedi och monsterfilm. Zulawski gick bort ifjol men här har hans högst egensinniga filmkonst fått en värdig tronarvinge, det krävs en mästerlig regissör för att hålla ihop den här berättelsen.
Det märkligaste är hur sömlöst de bägge komponenterna: triangel-drama med psykologiskt djup och tentakel-sci fi, fogas samman. Den utomvärldsliga tentakelvarelsen, kan läsas allegoriskt som metafor för sexuellt självskadebeteende, våra mest primitiva drifter, eller kanske för den kvävande sexual-norm som alla filmens karaktärer lider av. Vissa scener balanserar på gränsen till det sjaskiga och exploaterande men Escalante håller tillbaka tillräckligt mycket för att få ihop det och skapar något alldeles unikt.
