Namnet Terrence Malick uttalas av filmvetare och cineaster med samma sorts darr på rösten som påven har när han säger Pater nostrum. Malick var mannen som kom från ingenstans, gjorde två nu närmast kultförklarade filmer, Det grymma landet (Badlands) och Himmelska dagar (Days of Heaven), och lämnade därefter branschen - och sedermera även civilisationen för obygden. Det vill säga Europa, närmare bestämt Paris. Han nekade, och nekar 20 år senare fortfarande, alla intervjuer och har så, likt en korsning av Jakob Hellman och Greta Garbo, ofrivilligt förstärkt myten kring sin egen person. Inget kan ju i dessa dagar te sig mer suspekt än att inte vilja synas i TV eller tidningar.
Men Malick har inte suttit passiv, förutom en film om löparen Gebrselassie och diverse manusarbeten har han i tio år varit sysselsatt med förarbetet till denna film - en manusgenomläsning 1994 inbegrep bland annat Kevin Costner i en av huvudrollerna. Nu är som tur är inte denne partydödare med, men däremot en hel del andra av Hollywoods dyraste namn. Malicks renommé är nämligen fortfarande intakt och alla vill vara med när han äntligen regisserar igen. Och Malick är tillräckligt respektlöst ta för att kål på dem efter bara några minuters medverkan. Detta är nämligen inte stjärnornas film, faktum är att det knappast är skådespelarnas film, och egentligen inte en krigsfilm heller - definitivt inte i strikt hollywoodsk mening. Detta är istället ett ambitiöst verk om den mänskliga naturen, om mentala tillstånd, om hatets verkan, om våra tillsynes outsinliga skäl till att ta kål på varandra, och ska jag dra någon som helst slutsats torde det vara samma tes som Strindberg kom fram till: det är synd om människorna.
Den historiska fonden är striden om Guadalcanal, där amerikanska och japanska soldater slet varandra i stycken över en strategisk landbit. Anförda av en stridsvillig överste (Nolte) försöker de förstnämnda efter en lugn landstigning storma en kulle besatt av japanska bunkrar och skyttevärn. Männen dör som flugor, lösryckta lemmar flyger i luften och de som fortfarande är oskadda, och ska fram i nästa anfallsvåg, stirrar på oss med ansikten förvridna av dödsångest. Och det är framförallt här som Den tunna röda linjen skiljer sig från i stort sett all annan krigsfilm.
Mången sentida genrebröder, inte minst Rädda menige Ryan, hävdar ett antikrigsbudskap med ena mungipan men sjunger nationalsången med den andra, huvudpersonerna utmålas gärna som antihjältar men dör ändå slutligen, efter gott motstånd, i motljus med handen kring fanan. Men Malick har bott tillräckligt länge utanför hemlandet gränser för att inse att livet och framförallt kriget inte utspelas i svart-vitt. På den tropiska ön finns inga vinnare, de sitter istället i Washington eller någon annanstans där det är större risk att dö av en illa tuggad bit tournedos än av en granat. Och detta är en tes som fullt ut bekräftas i bild. Här finns inga evigt väntande fruar, inga ärofyllda hemkomster, inget övermänskligt hjältemod, bara ångest.
En av filmen starkaste ögonblick uppstår då amerikanarna stormar ett japanskt läger. Till ett ljudband bedövat av en tung, segt flytande baston slaktas fienden som julgrisar, skräckslagna motståndare springer som nackade höns och mitt i kaoset sitter en japansk soldat och förbereder sin himlafärd med en buddistisk bön. I ordinära filmfall hade denna scen, efter jänkarnas tidigare stora manfall, iscensatts som en triumf men här infinns inga känslor av att "de våra vinner". Det enda som sipprar ur de våldsamma bilderna är en stor, bedövande sorg.
Just detta yttre inferno är annars inte alls representativt för denna mycket meditativa, dröjande och eftertänksamma film som till stor del utspelar sig i det subjektiva landskapet, det vill säga inom soldaterna, tolkat med poetiserande berättarröst och tillbakablickar. Kameran vilar i långa stunder på någon av rollfigurernas ansikten som om den förtvivlat försökte hitta någon mening i förvirrningen.Jo, det kan låta lite högtravande, och är det ibland, och visst hade frågor som "Var ifrån kommer allt hat?" och "Varför måste vi ta död på varandra?" tett sig väl duktiga och/eller naiva i ett annat sammanhang, men då de uttalas samtidigt som vi ser människor och framtidshopp sprängas i bitar, när kopplingen till nutida krigshärdar är uppenbar, ska det till en större cyniker än undertecknad att inte beröras.
Malick är sannolikt inte Vår herre, men väl en suggestiv profet.
James Jones roman The Thin Red Line filmades första gången 1964. Jones skrev även Härifrån till evigheten.The Thin Red Line
Skådespelare:
Regi:
