Den galna professorn 2 - Klumps

Det är möjligt att jag skulle ha en annan uppfattning i dag. Men när jagsom barn såg Jerry Lewis snubbla runt med plastisk perfektion som den tidens galne professor - då slog det allt annat jag sett. Jag skrattade absolut hela tiden. Jerry Lewis var min idol. Självfallet tänker jag inte se om filmen för självfallet tänker jag inte beröva mig min barndoms bästa skratt. Även om det nu bara finns en Eddie Murphy, hans talang är oomtvistlig, så är det inte riktigt lika roligt att ta del av hans professor. Jag plågade mig igenom den första filmen häromåret, men har av någon anledning en bättre stund den här gången. Det beror inte på att det är färre sex- och pruttskämt i tvåan - frekvensen är nog så hög. Och fattas bara annat, det är en av Eddie Murphys gamla paradgrenar sen standup-tiden. Det beror inte heller på att gamla farmor blivit mindre ful i mun. Au contraire, som fransmannen skulle sagt. Det beror snarare på att manuset den här gången är mer genom-arbetat och har en sorts gammaldags charm som det är omöjligt att inte omfamna. Hur mycket trevligare är det till exempel inte att se provrör bubbla i ett laboratorium än att stirra på dataskärmar som blippar fram obegripligheter? Häpnadsväckande nog finns här också en story som håller ihop. När man väl tagit sig förbi att den fete men snälle torrbollen Sherman ska gifta sig med puddingen Denise, så rör det sig om att Sherman uppfunnit ett föryngringselixir - som kan göra honom till miljonär flera gånger om. Något som givetvis Shermans sämre jag, Buddy Love, vill att de ska bli två om. Så det blir därför en kapplöpning om ungdomens källa, som inte saknar vare sig spänning eller finess. Mitt i denna klappjakt ryms sensmoralen att Sherman minsann inte ska försöka göra om sig själv - Buddy Love uppstår nämligen som fysisk person när Sherman raderar ut sitt "onda" DNA - utan att han ska acceptera och bli vän med hela sig själv. Ja, det låter mer än lovligt banalt, men så är det ju i den lätta komedigenrens värld. Jag kan hur som helst inte komma ifrån att det i den här hysteriska pruttkakafonin finns ett gott hjärta och något rörande som man varken kan eller bör ignorera.