Dead Man Walking

09:46 23 May 2000
Filmens titel syftar på det rop som ekar i fängelsekorridorerna när en fånge som suttit på "death row" forslas iväg på sin sista vandring, den från cellen till avrättning. I Tim Robbins andra spelfilm (den första, Bob Roberts, kom tyvärr aldrig på biorepertoaren, men rekommenderas varmt på video!) är det Sean Penns dödsdömde mördare som till slut får vandra den vägen, efter att ha varit delaktig i morden på två ungdomar. Men själva intrigen i Robbins film är egentligen det minst intressanta, och även om historien baserar sig på en verklig händelse, nedtecknad i nunnan Helen Prejeans bok med samma namn som filmen, så är den här ett redskap för att peka på framför allt två intressanta ting. Dels, naturligtvis, det orimliga i dödsstraff. Hur kan en regering som så uppenbart upprörs av att en människa dödat en annan, själv begå samma handling? Och om mord är ett brott, vem ska då effektuera dödsstraffet på regeringen? I denna argumentation är Robbins föredömligt lågmäld och osentimental, vilket naturligtvis innebär att ett stort ansvar läggs på åskådaren. I den här filmen infinner sig ingen hollywoodsk vändning i slutscenen där orättvisan avtäcks i sista stund, det här är ett dramatiserat utsnitt av verkligheten, tugga och svälj. När Dead Man Walking är slut sitter vi inte med ett facit i ena handen och en hjälte och hjältinna i den andra, verkligheten är dessvärre mer komplicerad än så och moraluppdelningen rätt och fel är inte alltid den enda gångbara. Till yttermera visso har vi i Dead Man Walking en av de senaste årens mest originella kärlekshistorier. En medelålders, orörd nunna som, motvilligt, blir, om än platoniskt, förälskad i en samvetslös mördare. Ni fattar. Detta fordrar naturligtvis, förutom Robbins eget subtila manus, två synnerligen kompetenta skådespelare. Och det är naturligtvis ingen tillfällighet att både Susan Sarandon, i rollen som just Helen Prejean, och Sean Penn, båda nominerades till Oscar för bästa skådespelare. Den underskattade Sarandon, som fick ett sorts andra genombrott häromåret i Ridley Scotts Thelma & Louise, är hudlös i sin framtoning, inte minst i de komplicerade scener där nunnan konfronteras med de mördade ungdomarnas föräldrar. Sean Penn (med om möjligt ännu töntigare frisyr än den han hade i Carlito's Way) visar, å sin sida, att han utan minsta tvekan är en av de idag största manliga skådespelarna. Med en storhet bara värdig en De Niro kan Sean Penn med en enda, lång blick, rakt in i kameran, uttrycka mer än vad många av hans jämnåriga medelmåttor borta i Hollywood gjort på hela sin karriär.
Dead Man Walking
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner