De utvalda

Att kräva samhällsanalytiska subtiliteter av en John Grisham-rulle är som att läsa [I]Andens fenomenologi[/I] på originalspråk för att få sig ett gott skratt. Man får med andra ord bita sig i läppen och hoppas på en skön åktur när världens ledande tillverkare av telefonkatalogtjocka rättsactionromaner nu är tillbaka med ännu en twist på sin favoritinsikt: att det amerikanska rättssamhället är ett korrupt nätverk av egennyttiga fulingar som bara kan styras upp när en idealistisk yngling infiltrerar systemet med några luriga äss i rockärmen (MS DOS-kunskaper och charmerande fru är några som kommer väl till pass här). Förlagan, från 1997, ska visst kretsa kring stämningen av ett tobaksbolag, men här börjar [I]De utvalda[/I] när en jovialisk daytrader blir nedskjuten på sitt kontor i New Orleans av en ex-anställd. Klipp två år framåt och änkan anklagar vapenindustrin för att vara medskyldig till dödsfallet, varpå filmens olika intressegrupper kan presenteras. I en teknikbelamrad lagerlokal sitter "frilansande jurykonsulten" Gene Hackman och skriker i mobiltelefonen och delar med sig av visdomar som "We love fat women, they're tight-fisted and unsympathetic!" (han tillhör således försvaret). På gatan utanför vankar åklagare Dustin Hoffman av och an. Han är en folkets man (fulare kostym) och får snart sällskap av - som från ingenstans - en idealistisk yngling som ska berätta för Hoffman varför han en gång i tiden sökte in på juristlinjen. Och så någonstans mittemellan, den John Cusack-ledda juryn, vars medlemmar kanske också har politiska intressen i målet. Här utvecklas filmen lite åt [I]12 Angry Men[/I]-hållet, med jurypersonernas livshistorier i fokus. Men mest sitter man ärligt talat och grämer sig över att ett geni som Luis Guzman inte får göra mycket mer än att sitta i jurybänken och humma lydigt. Ett resursslöseri som tyvärr präglar mycket av De utvalda; den stora pay off-scenen där Hoffman och Hackman muckar gräl på en toalett blir till exempel märkligt menlös. Som moralisk melodram har [I]De utvalda[/I] två saker på hjärtat. Man kan köpa en jury (kanske). Och det är dåligt att försäljningen av vapen hanteras så lättvindigt (alldeles säkert). John Grisham tar som alltid hand om sina tittare/läsare och just den senare poängen hamras, i de många thrillerkorrekta klippen mellan juryrum, gränder och tunnelbanevagnar, in med sådan iver att man till slut bara sitter och väntar på att en korpulent man i baseballkeps ska tulta in i rättssalen och berätta att mordvapnet erhölls som kundpremie på ett lokalt bankkontor. Vad kan man säga. Den extremt uniforma backkatalogen av mediokra Grisham-uttolkningar har fått ännu en medlem. Sällan genuint ospännande, men kanske inget för dej som sitter och filar på på din Mensa-ansökan.