Att barn är onda vet alla som överlevt grundskolan. I vuxen ålder kan det fortsatt vara en omskakande upplevelse att råka få ögonkontakt med ett barn och ställas inför en oombedd genomborrande blick från en knatte som 1. antingen ser rakt in i de dammigaste hörnen av din usla själ – eller 2. uppenbart är djävulens utsände. Den introspektive norske film-maestron Joachim Triers än mer neurotiske manusförfattarkollega Eskil Vogt tar denna insikt till oanade och obehagliga platser i knatterysaren De oskyldiga.
Lilla Ida sitter i baksätet i familjens bil på väg in i betongförorten vid skogskanten som ska bli familjens nya hem. Hon plockar ner en fastklibbad godis från bilrutan och betraktar, med viss avsmak, sin autistiska storasyster som hon av tristess och frustration nyper hårt i låret utan att föräldrarna ser.
Det är sommarlov och andra familjer har åkt på hyttetur, men Idas pappa har fått nytt jobb så det blir ingen resa, utan hon får istället underhålla sig själv nere på den ödsliga gården. Där träffar hon jämnårige Ben och de finner ett släktskap genom glädjen i att trampa på daggmaskar och kasta sten på myrstackar. Likt en Blackebergsfabel signerad John Ajvide Lindqvist så lever det övernaturliga granne med socialrealismen mellan de regnblöta loftgångarna. I de vuxnas frånvaro börjar barnen snart att experimentera med tankeöverföring – någon får en kapsyl att sväva, glassplitter i ett barns skor blir till sår i en annans. Det börjar som en visklek om pruttar blir snart till blodigt allvar i takt med att insatserna höjs.
Eskil Vogts fängslande regidebut Blind (2014) följde Ingrid som nyligen hade förlorat sin syn och publiken hölls fången i hennes klaustrofobiskt isolerade tillstånd där omgivningen och hennes inre rädslor spelade henne elaka spratt. Med samma finkalibrerade känsla för stämningar gläntar Vogt i De oskyldiga på dörren till barnens avskurna och osäkrade tillvaro där mystiska, magiska och kanske till och med onda saker kan ske. Nog är det stramt, återhållsamt och atmosfäriskt men i slutändan inte mer än så. Vilket förvånar mig.
Den slipade manusförfattaren Vogt kör i sin andra film som regissör fast i ett träsk av stämningsfulla bilder, utan att vi kommer någon vart. Det hela framstår som ett ballt koncept som aldrig hunnit bli helt färdigutvecklat. Vad som hade kunnat bli en norsk Låt den rätte komma in hämmas märkbart av tempoproblem och ett drama på tomgång, samt av faktumet att osynliga krafter hos tystlåtna kids inte gör sig så värst bra på film. Det som kanske lirade på papper blir mest två timmar av tomt blängande gutter og jenter. Kjipt.
Läs även Nöjesguidens intervju med Eskil Vogt: "Jag har aldrig haft ett nostalgiskt förhållande till min barndom"
