Eskil Vogt: ”Jag har aldrig haft ett nostalgiskt förhållande till min barndom”

Kasia Syty pratar med den Oscarsnominerade norska manusförfattaren och regissören om hans barndom, övernaturliga krafter och det unika samarbetet med Joachim Trier.

Grymma barn som gör varandra och sin omgivning illa, telekinesi och telepati på en till synes idyllisk norsk lekpark under några loja sommardagar. De oskyldiga, Eskil Vogts andra långfilm, är inte lättsmält. Om man är förälder föreligger en risk att man utvecklar en rädsla för sin egen avkomma, och om man inte är det, börjar man (som undertecknad) gå över till andra sidan gatan vid åsynen av ett barn som stirrar lite för mycket.

De oskyldiga är en thriller som visar en becksvart baksida av barndomens magi. Fyra ungar som stannar kvar hemma under sommarlovet lär känna varandra och deras oskuldsfulla lekar förvandlas allt eftersom till en kuslig kamp om överlevnad, bakom deras ovetande föräldrars ryggar. Efter att ha sett filmen föreställer jag mig Eskil Vogt som en dyster och inåtvänd författartyp. Men den jag pratar med strax efter Göteborg Filmfestival-premiären av De oskyldiga är snäll – en timid och pratglad muntergök. 

Varifrån kommer detta mörker?
— Det är en bra fråga haha. Något som sipprar ut i min konst. Vi människor har väldigt mörka sidor. Om man är en timid, snäll person så har man det ändå i sig – mörka tankar, aggressivitet, svartsjuka, sexualitet som inte alltid är positiv. Och allt detta ska man hålla i schack. Det fascinerar mig hur svårt det är när vi umgås så tätt med varandra och är tvungna att vara sociala hela tiden. 

Hur var din barndom?
— Det var en ganska vanlig, norsk barndom, bortsett från att min far hela tiden fick nya jobb runtomkring så jag flyttade mycket när jag var liten – som systrarna i filmen. Men oavsett hur ens barndom är har alla barn en rik fantasi som inte går att styra. Även om jag hade en helt okej trygg uppväxt så tror jag att jag aldrig varit lika rädd som vuxen som jag var då. Man föreställer sig hemska händelser, inbillar sig olika saker, och dessutom är man maktlös för man bestämmer inte över sig själv. Som vuxna har vi blivit vana att ordna allt och hålla allt i styr. Vi vet vilka känslor vi inte borde uppmuntra och kan stänga in dem mycket lättare. När man är barn flyter allt samman. Världen känns mycket mer kaotisk, och man känner sig så osäker. Det är nog därför filmen inte blev någon nostalgisk lycklig barndomsskildring.

Så är det mest du själv eller dina barn som är förlagan till filmens barn?
— Först och främst skulle jag nog aldrig ha gjort den här filmen om jag inte hade fått egna barn. Men jag vill vara tydlig med att det inte är mina barn du ser i filmen haha. Jag har mest använt mig av min egen barndom, och ställen där jag bodde som liten, men också tittat på mina barn för att komma djupare in i den här världen. Jag har aldrig haft ett nostalgiskt förhållande till min barndom. När jag var barn ville jag bli tonåring och sedan genast bli vuxen. Men jag möter många i min ålder som alltid refererar till barndomen som något superviktigt för dem. För mig har det varit helt irrelevant haha. Tills jag fick egna barn. Och fick se hur de påminner mig om mig själv när jag var liten, om hur annorlunda allt kändes. Det väckte min nyfikenhet på allt det som mina barn inte förmår att berätta för mig. Allt de upplever på dagis och under lekarna, eller på skolan. Väldigt stor dramatik. Men när man sedan kommer och hämtar dem har de inga ord för det som hänt omkring dem. De lever ett parallellt liv. 

Ingmar Bergman sa en gång att han har problem med två slags skådespelare: djur och barn, eftersom "de inte gör som man säger”. Din film bygger helt och hållet på barnskådespelare.
— Man har ju hört att man aldrig ska jobba med barn och djur. Jag visste redan när jag skrev filmen att jag har byggt hela manuset kring fyra barn och en katt. Jag var beredd på att det skulle bli svårt. Men vi bestämde oss tidigt under processen för att använda mycket av budgeten till att jobba med barnen. Det tog oss över ett år att hitta rätt barn. Vi ville träffa så många barn som möjligt för att finna några som var helt unika, och varken kön eller etnicitet spelade någon roll för mig. Jag hade till exempel två bröder i det första manusutkastet men när vi hittade Alva som kunde spela ett autistiskt barn på ett så otroligt övertygande sätt - hon kunde bara gå längre och längre in i det - då var det helt uppenbart för mig att det skulle bli två systrar istället. 

Överraskade dig arbetet med barnen på något sätt? 
— Barnen har så avgörande roll i filmen så det var viktigt att vi kunde behandla dem som skådespelare, att de skulle lyda och kunna samarbeta. Vi kände att det inte skulle gå att ha med någon som började improvisera eller ändra på hela scenen. Vi ville att de skulle jobba som skådespelare hela vägen.
De var så otroligt duktiga varenda dag, de överträffade sig själva och våra föreställningar. De var i nivå med de bästa vuxna skådespelare jag jobbat med. Det var en stor överraskning. Men däremot var det svårt att jobba med en katt. I fortsättningen jobbar jag gärna med barn men jag tar kanske en hund istället för en katt. 

Vad var det som provocerade fram idén som resulterade i De oskyldiga?
— Den första idén jag fick kretsade kring barndomsmagi och vad som händer när en grupp barn leker tillsammans. I den leken sker oftast något oförklarligt. Efteråt går de tillbaka till sina familjer och äter middag och magin är bara borta. Då tänkte jag att jag vill göra en film där de här upplevelserna inte försvinner utan förblir äkta. Utifrån den här magitanken kom det övernaturliga.
Jag läste också en en intervju av den norska författaren Olaug Nilssen der hon berättade väldigt ärligt om sin son som utvecklat sig normalt till han var 4 år för att sedan förlora språket och försvinna in i autismen. Jag blev så himla berörd av det. Men det började som sagt med idén om barndommens magi. Och därför kom telekinesi och telepati med i filmen, vilket är så spännande för en filmskapare. För då måste man förvandla det till ett språk som går att uttrycka bildmässigt. 

Du skildrar något som är lite tabu: barn som har bristande känsla för moral, att de kan vara väldigt brutala, orättvisa och gränslösa.
— Både under researchstadiet och nu när vi visar filmen möts jag av otaliga historier när folk berättar för mig om sin barndom – att man som barn var ganska ond mot djur eller andra barn, eller sina yngre syskon. Jag har funderat över varför det är så under den perioden i livet. Det handlar nog om att man är så vilsen som barn. Moral är något man får via sina föräldrar. Man är en liten egoist och narcissist tills man lär sig om empati, men det tar lite tid innan vi utvecklar en egen moralisk kompass. Och jag är intresserad av det här utforskandet och experimenterandet med var gränserna går. I filmen kunde jag ta det så långt jag förmådde. 

Eskil Vogt har även ett mångårigt samarbete med regissören Joachim Trier i bagaget och har tillsammans med honom skrivit manus till bland andra Oslo, 31 augusti, Thelma, Louder than bombs och den Oscarsnominerade succéfilmen Världens värsta människa.

Vad kännetecknar ett intressant manus?
— Under mina många år i filmbranschen har jag märkt att jag jobbar väldigt långsamt och behöver mycket tid för att hitta mig fram till vad jag vill säga, eller om jag jobbar med Joachim Trier – vad är det vi vill berätta. Vi använder oss inte så mycket av dramaturgiska modeller. Vi försöker att undvika dem. Många andra jobbar enligt en tydlig dramaturgisk struktur; när man har en idé ska den kunna pitchas. I stället för att skriva på och testa sig fram ska man skriva ihop två rader och förklara vad filmen är för något. Och så ska man skriva ett synopsis och en treatment och därefter ska man skriva manuset. Jag tycker inte om att jobba på det sättet. Jag vill göra en massa anteckningar, föreställa mig filmen, jag vill testa mig fram och skriva mig fram till en sorts struktur som jag tycker funkar och som visar hur allt ska hänga samman. Och sedan skriva ett manus utifrån det. När man börjar med synopsis blir allt fokuserat på intrigen och handlingen. Att A ska leda till B som ska leda till C. Men när man frågar människor vilken deras favoritfilm är nämner de sällan handlingen utan snarare en karaktär, eller en särskild scen eller en viss stämning som har fastnat i deras minne. Handlingen är en klädhängare och filmerna är de plagg man hänger på den. Men man fokuserar inte så mycket på den här klädhängaren, haha det kanske var en väldigt dålig metafor. 

Nejdå. Men har du inte saknat Joachim Triers hjälp under arbetet med De oskyldiga, eller var det kanske tvärtom: skönt att slippa honom?
— Några gånger kände jag att jag saknade Joachim. Till exempel under castingen när han alltid kan ringa mig och prata med en som känner manuset och karaktärerna like gott som han. Men det jag har som Joachim också har är att vi har en bästa vän som har samma jobb som oss. Om det är något som känns extra svårt och slitigt kan man ringa honom och gråta på hans axel och bara klaga över hur svårt det är. När ingen annan vill visa sympati haha. Man är ju i en väldigt privilegierad position som filmregissör men det är väldigt fint att ha någon som förstår exakt hur slitsamt det kan vara. 

Men kan han också vara för ärlig och för hård mot dig?
— Han är den första som får läsa manusutkastet. Sedan kommer han in under klippningen och slutligen på visningen. Då skulle jag säga att han är alltför ärlig haha. Jag tänker alltid: men hallå kan du inte säga något snällt också? 

Vad sitter du på för fler historier? Vad kommer härnäst?
— I somras var jag med min film i Cannes. Tillsammans med Joachim visade vi då också Världens värsta människa. Det var helt överväldigande att ha två filmer i Cannes. Alla ville så himla gärna ha möten, alla viktiga människor som ville veta om man hade något nytt på gång.

Hur förhåller du dig till att du är så eftertraktad och får så många samarbetsförslag?
— Ja, men det är just det där med att alla frågar mig vad jag ska göra härnäst och jag ser mina kollegor gå omkring med tre manus under armen för att hitta finansiärer.
Men jag har ingenting. Känner mig väldigt oprofessionell. Jag vill få ut min senaste film i världen, bli klar med den innan jag ens börjar tänka på nästa projekt. Det må komma i sin egen rytm. Nästa projekt har inte kommit än helt enkelt, det får ta tid.
Det är väldigt smickrande att få alla erbjudanden men det mest sannolika är att jag gör min nästa film såsom jag gjort mina andra filmer. Att jag sitter för mig själv och filar på en historia och gör den med norsk eller skandinavisk finansiering. Jag vill ha full konstnärlig kontroll och det får man sällan om man börjar jobba mer globalt. Men man ska aldrig säga aldrig ifall det kommer något helt fantastiskt erbjudande. 

Det är imponerande hur jordad och opåverkad du är. Vad är din hemlighet?
— Haha, det är för att jag undviker att släppa in för många människor i mitt liv. Jag är väldigt privat av mig. 

De oskyldiga har svensk biopremiär den 18 februari. Den 27 mars avgörs Oscarsgalan där Eskil Vogt har chans på en statyett för bästa manus till filmen Världens värsta människa.