Nu kommer Frankrikes egen Darkest Hour och rent kronologiskt så utspelar sig De Gaulle bara några veckor efter Gary Oldmans Oscarvinnande insats som Winston Churchill. Bli inte heller överraskad om Lambert Wilson blir Césarnominerad för sitt fenomenala porträtt av Charles de Gaulle. Wilson levererar en suverän rollprestation, speciellt med tanke på hur lite han får att bita i. De Gaulle är nämligen, till skillnad från de Gaulle själv, en rejält tandlös film som inte vet vilket ben den ska stå på.
Juni 1940. Nazisterna håller på att pulverisera Frankrikes militär med sin högteknologiska krigsföring och landet håller på att kollapsa, både utom och inom. De Gaulle är överste i armén och vägrar döda hoppet om en vinst medan det gamla gardet är redo att vifta med vita flaggan.
Filmen växlar mellan att följa Charles, som mest flyger fram och tillbaka till London eller snackar med den politiska gräddan, och hans familjs bryderier som… jag antar är till att visa hur livet bortom maktens korridorer såg ut. Fast inget egentligen händer där heller. Några insikter får vi därför inte i vem de Gaulle var, varken politiskt eller som civil. Eller det är inte sant. Vi får lära oss att han älskade sin yngsta dotter Anne, som föddes med Downs syndrom, mer än sina övriga barn.
De Gaulles vurmande består å sin sida av att han gång på gång upprepar att Frankrike inte kan erkänna sig förlorare. Aldrig i livet! Inte Frankrike inte! Ingen vidare djupdykning där heller. Vilket är fy skam. Charles de Gaulle är ingen oproblematisk figur, som grundare av den femte republiken när han var president 1959 - 69. Men det här är ett hjälteporträtt, utan historielektion eller drama. Snyggt, välspelat (förutom karikatyren av Churchill) men i slutändan ett ytligt och bortsjabblat tillfälle.
