Hideo "Ringu" Nakatas mästerverk [I]Dark Water[/I] var en finstämd studie av singelmammors utsatta position i det japanska samhället. Det nedgångna hyreshuset som hos Nakata symboliserade urban isolering har i den amerikanska remaken blivit en ännu brutalare betongkoloss. Minnen av hjältinnans traumatiska uppväxt på 70-talet aktualiseras av barndomsårens arkitektur och en komplicerad vårdnadstvist. En vattenskada i sovrummet, som först bara påminner om fastighetsägarens brutna löften, sprids långsamt över taket tills den i Dahlias sinne symboliserar både svek, hot och hjälplös ensamhet.
70-talet är också närvarande i filmspråket. Från de första regngrå Manhattanbilderna anknyter regissören Walter Salles ([I]Motorcykeldagböckerna[/I]) till den form av socialt angelägen underhållning som Alan Pakula och Sidney Lumet fulländade. Han har uppenbarligen också studerat erans skräckklassiker, men väljer ändå att styra filmen närmare skilsmässodramer som [I]Kramer vs. Kramer[/I]. Man kan till och med hävda att allt som verkar övernaturligt i den här versionen bara pågår inne i den allt mer paranoida Dahlias huvud. Har man sett och gillat Nakatas kusligare spökhistoria känns ambivalensen som en förlust, men jag misstänker att den här tolkningen känns klockren för dem som ser den först.
Vad jag inte gillar, och det här är verkligen en smaksak, är Salles bruk av "monster-cam" -- bilder där kameran liksom tycks följa någon dold persons blick. Det är ett klassiskt grepp för att frammana ospecificerade hot och extra effektivt för att det ju försätter åskådaren i en maktposition över ett passivt objekt. I en entydig monsterrulle skulle jag inte ens ha noterat det, men realismen i [I]Dark Water[/I] gör det plötsligt extra tydligt hur vi alltid gör underhållning av skräckslagna kvinnor. Det är knappast en slump att till och med de hjälpsamma männen runt Dahlia (karaktärsveteranerna Pete Postlethwaite, Tim Roth och John C. Reilly) är så opålitliga att de blir svåra att tycka om.
Jag har aldrig haft särskilt lätt för att se något skådespeleri i Jennifer Connellys slutna ansikte. I den här filmen har jag direkt svårt att känna empati för rollen, antagligen för att den psykiskt och emotionellt omringade Dahlia så tydligt är ett offer. Skräckfilmshjältinnor brukar ju åtminstone inspireras till handling av sina motgångar, men Dahlia slits helt enkelt ner tills hon inte orkar längre. Det är knappast upplyftande som skräckhistoria betraktat. Men det ger en fenomenal illustration av hur långt vi lever från 70-talsdrömmen om ett samhälle som kan skydda sina svaga.Skådespelare:
Regi:
