Med Dagen efter denna befäster regissören Mia Hansen-Løve sin position som en av fransk films främsta talanger.
Sin förra film, den vemodiga klubbodyssén Eden, skrev Mia Hansen-Løve tillsammans med sin bror Sven. Hans egen DJ-karriär inspirerade också till filmens protagonist Paul, vars ändlösa festande på den parisiska housescenen filmen följer över två decennier. När hon nu istället närmar sig filosofiläraren Nathalie (Isabelle Huppert) i nya filmen Dagen efter denna är det med fortsatt stark familjebiografisk anknytning.
Hansen-Løve växte upp i Paris tillsammans med sin bror och sina föräldrar som båda var filosofiprofessorer. Liksom filmens Nathalie och Heinz (André Marcon) separerade de när barnen var vuxna, och Hansen-Løve har uppgett att Dagen efter denna är inspirerad av mamman.
Det är med långsamma drag Hansen-Løve skildrar en omtumlande period i Nathalies liv. Efter tjugofem års äktenskap annonserar Heinz att han träffat en annan kvinna. I samma veva beslutar hennes förläggare att ställa in nyutgivningen av hennes läroböcker. Det efter att en clinch uppstått i och med marknadsavdelnings ansats att göra böckerna mer attraktiva. Då nya omslag att iklä böcker om filosofer som Spinoza och Horkheimer pitchas fnyser Nathalie att de får ögonen att blöda.
När Nathalies mamma dessutom går bort berättar hon för sin gamla student Fabien (Roman Kolinka) att hon för första gången känner sig fri; barnen är vuxna, ingen dement mamma, och ingen man. Den enda som återstår att ta hand om är mammans katt Pandora.
Samtidigt är friheten bara en av flera sanningar. I sina möten med den unge, radikale Fabien finns en klar idolisering, så småningom också skepsis, kanske besvikelse. Om det senare bör kopplas till Fabiens idéer och provokationer eller en prövande attraktion dem emellan skrivs aldrig ut.
Överhuvudtaget är det med imponerande stillhet, disciplinerad återhållsamhet och intelligent igenkänningshumor tumulten i Nathalies liv skildras och dröjer sig kvar. Hela tiden genomsyrat av en aldrig hopplös melankoli som erbjuder en mångfald, fint utmejslade möjliga läsningar utan att någonsin skriva betraktaren på näsan. För Hansen-Løve, som välförkänt tog hem Silverbjörnen för bästa regi på Berlins filmfestival 2016, är det ett stringent befästande av hennes position som en av fransk films mest intressanta regissörer och Huppert, som ju i sin tur får betraktas som en av fransk films mest meriterade filmstjärnor, gör inte sämre ifrån sig.
