Edith Cushing (Mia Wasikowska) är en aspirerande författare i 1800-talets USA. Hon ser sig mer som en Mary Shelley än en Jane Austen. Samtidigt förklarar hon för en förläggare att hon inte skriver spökhistorier, utan historier med spöken i dem. Spökena är bara metaforer för det förflutna. Edith får beröm för sin rundade handstil men blir refuserad med uppmaningen att istället skriva några romantiska kapitel. Istället blir hon själv förälskad i britten Sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston).
Att något är lurt med den gotiske adelsmannen och hans efterhängsna syster Lucille (Jessica Chastain) behöver man inte vara Sherlock Holmes för att räkna ut, således är Ediths pappa liksom den Arthur Conan Doyle-läsande barndomsvännen Allan (Charlie Hunnam) hälsosamt misstänksamma.
Utöver de explicita litterära referenserna, som egentligen mest fungerar som yxiga karaktärsdrag, minner Crimson Peak om klassiska Hollywoodskräckisar som Jack Claytons De oskyldiga. Även här bygger mycket av spänningen på de knarriga golven och vindlande korridorerna i det ödsliga hus där filmens andra hälft utspelar sig. Därtill är syskonen Sharpe på en gång charmfullt men isigt spelade av Jessica Chastain och Tom Hiddleston, som hade barnen i De oskyldiga vuxit upp till djävulskap helt utan Deborah Kerrs gudfruktiga uppfostran.
Guillermo del Toros visuellt flyhänta skräcksaga är lika mycket romans som mysterium och fram tills att spökena delvis demaskerats som metaforer eller lik i garderoben är den också mycket stämningsfull, om än aldrig jätteläskig. Dessutom är det förflutna aldrig lika meningsfullt, laddat eller specifikt som i Pans labyrint, där spanska inbördeskriget skänkte del Toros livfulla filmkonst en allvarlig resonans.
Istället ses Crimson Peak bäst som flyktig men berömvärd matiné med formidabelt karismatisk rollbesättning och tjusiga specialeffekter på bästa Hollywoodmanér. Kul och sevärt, men inget stordåd.
