Som alltid när det gäller Martin Scorsese är det inte berättelsens originalitet som får oss att hisna i fåtöljerna. I gangsterkretsar har han dessutom redan tidigare, med stor framgång, rört sig. Nej, det är istället intensiteten, farten och rytmen som är helt avgörande. Ingen nu levande regissör rör kameran mer våghalsigt, ingen gör det vackrare och framförallt: ingen har som han förstått betydelsen av denna enorma mobilitet. Visst har han till fullo enorm lyskraft i sin estetiska vilja och ambition, men berättandet i bild bär alltid viktiga undertexter och Scorsese låter aldrig estetiserandet ta kommandot, som hos många av sina mer strikt formaterade kollegor.
Hos Scorsese bär det hela vägen fram - och det blir till stort seriöst allvar i full sinnlig njutning. Hans konstnärlighet inom den mer strikt kommersiella sektorn är unik, hans kompromisser tycks vara få eller inga alls. Jag sitter närmast stum av beundran, jag sitter blick still i tre timmar. Jag har direkt efteråt ingen aning om vad som har träffat mig. Jag vet bara att det var tungt, omskakande, skräckinjagande.Casino förflyttar oss till 1970-talets Las Vegas. Epicentrum för den veritabla jordbävning som skall drabba både oss åskådare och filmens huvudpersoner är givetvis ett spelarnas Mecka; ett gigantiskt kasino, fyllt av drömmar, tragedier, begär och svek. Gamblern Sam "Ace" Rothstein (Robert De Niro) är kasinots verkställande direktör, de perifera ägarna är italienska mafiosos. Sams vän, partner och hantlangare är Nicky Santoro (Joe Pesci). Ginger (Sharon Stone) är en lyxförpackad, slug cyniker som slår det mesta vi tidigare skådat i den rollgenren.Det finns inte så mycket mer att tillägga om själva filmens grund: Människor möts i monsunen, vi följer dem och deras verksamhets uppgång och fall (jo, det kan man med gott samvete berätta). Punkt. Slut.Scenerierna är fantastiska, färgerna, kläderna, musiken. Scorsese träffar mitt i prick, inte en eller två gånger, utan varje gång. De Niro och Pesci är på toppen av sin förmåga och James Woods slemmiga hallick-porträtt är det bästa han presterat på drygt 10 år. Resten är Sharon Stone - och hon är briljant! Hon pendlar mellan himmel och helvete på ett sätt som vi aldrig ens i våra vildaste fantasier vågat drömma om. Och Sharon är ändock en flicka som fått en och annan man att just drömma. Utdömd som skådespelerska, utnämnd till Bimbo for ever, tar hon en gruvlig och, får vi förmoda, ljuvlig hämnd på sina många belackare.
Scorsese, och enligt uppgift De Niro, har gjort ett mirakulöst jobb med henne; det är inte var dag som en karriär vänder på Hollywoods B-filmsbakgård och bär rätt in i den riktigt fina filmvärlden.Sharon Stone har fått ett nytt liv.Censuren har klippt i filmen, ungefär en och en halv minut; den diskussionen har väl inte gått särskilt många filmälskare förbi. Det är rent tröttsamt att konstatera - och den svenska filmcensuren bör givetvis omgående avskaffas. Däremot bör vi inte sluta diskutera underhållningsvåld kontra realistiskt våld på film, nödvändigheten, våldets eventuella effekter och så vidare. Det är en diskussion som bör föras mellan konstnärer, publik, kritiker etc.Jag har bara sett den oklippta versionen av Casino och det är en synnerligen rå film. Flera av dess våldsscener är otroligt brutala. Scorsese går längre än någon annan tidigare gjort. Han visar verkligen allt, vi hör allt - och det fungerar helt enligt Scorseses intentioner! Många kommer, och bör kanske, blunda några gånger. Ingen bör dock sätta saxen i Casino, lika lite som någon skall slita sidor ur "opassande" litteratur. Det är synnerligen ovärdigt en demokrati.Casino
Skådespelare:
Regi:
