Med tanke på att det lär bo mer än en miljon irländska invandrare bara i New York är det lite egendomligt att det inte tillverkats åtminstone en bråkdel så många filmer om dessa immigranter som det, som bekant, gjorts om och kring de italienska invandrarna, inklusive maffian, i USA. Inte minst därför är det intressant att ta del av 1995 års vinnare vid Sundance-festivalen, den amerikanska oberoende filmens årliga mönstring, Bröderna McMullen. Liksom flera av Hal Hartleys (en annan filmare med irländskt påbrå) filmer, utspelar den sig på Long Island, där majoriteten av de invandrade irländarna bosatt sig.Vi möter de tre bröderna McMullen; Jack, gift med (irländskan) Molly sedan fem år, och hans något yngre bröder Barry och Patrick, som av olika skäl blir inneboende hos Jack under några händelserika veckor. Jack lockas av en annan kvinna, Barry brottas med sin rädsla att binda sig medan Patrick, den yngste och mest religiöst (katolskt) grubblande av de tre, famlar efter den stora kärleken att gifta sig och skaffa barn med.Det är en egentligen rätt oförarglig och harmlös liten film, utan vassa kanter, med ett anonymt bildspråk snarare anpassat till TV-rutan. Men den har charm och den har karaktär, rollfigurerna pratar som folk pratar och här och var passerar monologer och dialoger värdiga en Tarantino. Regissören Edward Burns saknar inte begåvning, men liksom sin egen roll, manusförfattaren Barry, lockas han lite väl mycket av Hollywood. Allra tydligast blir detta den sista kvarten av filmen.Somt spel lämnar en del att önska, en del karaktärer, som manslukerskan Susan, är inte tillräckligt genomarbetade, ja, rentav fyrkantiga. Men det bor en alldeles egen liten film i lillbrorsan Patrick (Mike McGlone). Hans konflikt mellan traditionen och nuet, mellan att bejaka livets alla lustar och lockelser och samtidigt följa den katolska kyrkans regler och förordningar är -- intressant. Här döljer sig en universell problematik väl värd att spinna kring i både en och flera filmer.Det är tydligt att Edward Burns, vilket han inte är ensam om, släpar på ett icke oansenligt Woody Allen-komplex. Att Bröderna McMullen i någon mån är ett försök att göra en manlig Hannah och hennes systrar blir nästan generande tydligt när Burns rakt av stjäler den scen där Michael Caine springer runt ett helt kvarter för att "av en slump" springa rakt i armarna på Barbara Hershey. Men till skillnad från Allen klarar inte Burns av att hålla tre bollar i luften samtidigt och till skillnad från Allen lyckas han inte ge alla tre brödernas historier en tillräcklig originalitet.Men, visst, det är ett sympatiskt litet förstlingsverk och, visst, det tog några filmer för Woody Allen att komma fram till mästerverken Annie Hall, Manhattan och just Hannah och hennes systrar.
The Brothers McMullen
Skådespelare:
Regi:
