Spin off-effekten av Helen Fieldings bok om Bridget Jones var enorm. Den fiktiva personen Bridget förvandlades till ett populärkulturellt fenomen som diskuterades, analyserades och applicerades på verkligheten. Hon har figurerat på nöjessidor såväl som på kultur- och samlevnadssidor - och hon var som gjord för att skriva krönikor om. Ganska snart utkristalliserades en ja- och en nej-sida i mediaflödet. De som var för Bridget framhöll bokens komiska kvalitéer medan de som var emot talade om en sorglig förebild, en viktfixerad kvinna som bara längtade efter en man. Tolkningen av Jones blev ofta bokstavlig, trots att hon i själv verket var en satirisk version av en modern kvinna. Själv har jag valt att skratta åt Bridget eftersom konsten enligt min uppfattning varken ska behöva vara uppbygglig eller fungera som moralisk kompass. Och om boken var komisk så är filmen ännu roligare.
Handlingen ryms på en servett - Bridget Jones (Renée Zellweger) arbetar på ett bokförlag och är förälskad i sin chef (Hugh Grant). I bakgrunden finns Mark Darcy (Colin Firth), en rättrådig och överlägsen medborgarrättsadvokat. Vägen mot Den Rätte och Den Verkliga Kärleken kantas av bantning, cigg, choklad, vodka och gamla Chaka Khan-hits.
Valet av Texasbon Zellweger till rollen som Londonbon Jones väckte uppmärksamhet, men framstår nu som självklart. Zellweger har ett med Hollywoodmått mätt normalt utseende, och hon kombinerar träffsäkert cynism med naivitet helt i enlighet med den litterära förlagan.
Dessutom har Hugh Grant aldrig varit bättre, blixtrande ironisk levererar han sina repliker och man inser att hans främsta problem sedan [I]Fyra bröllop...[/I] har varit bristen på bra regissörer. Minns den såsiga [I]Notting Hill[/I], där inget annat krävdes av honom och Julia Roberts än att de skulle vara bilden av sig själva, den undersköna Roberts och den charmige, nervöse Grant. Här vägs charmen upp av en djävulsk sida, och det är inte alls svårt att förstå Bridgets trånande.
Filmen håller också samma ton som boken, vilket till en del säkert beror på att författaren Helen Fielding varit inblandad både som producent och manusförfattare. Filmer som är baserade på böcker - inte minst dagböcker - löper gärna en risk att bli statiska, vilket man med glans undvikit här. Den inre monologen flyter nästan omärkbart, man har förhållit sig relativt osentimentalt till boken och koncentrerat det klipska och självironiska, medan bokens ältande och lätt upprepande drag är nedtonat.
[I]Bridget Jones dagbok[/I] är regissören Sharon Maguires förstlingsverk och hon har helt enkelt gjort en tipp topp brittisk romcom. Jag sätter ett litet frågetecken vid att så mycket tid läggs ned på Bridgets föräldrars trassliga äktenskap, det kändes som utfyllnad redan i boken, men det är en randanmärkning, liksom att Bridgets väldigt roliga kompisar gärna hade fått ta mer utrymme.
Bridget Jones har med Renée Zellweger fått en rund kropp och glansiga röda kinder, hon är smart, pladdrar när hon blir nervös och hon saknar i bland omdöme. Hon är kort sagt ett mycket underhållande sällskap.Bridget Jones´s Diary
Skådespelare:
Regi:
