Blow

Det är givetvis inte lätt att komma med en knarkfilm i kölvattnet efter Steven Soderberghs [I]Traffic[/I]. En film som på ett enastående vis komplicerar drogproblemet i USA. En film som är överlägsen [I]Blow[/I] i varje enskild ruta och i varje enskild lagdel. Men även utan denna otacksamma jämförelse så har Ted Demme misslyckats i sin ambition - att både göra en biografi över 70-talets amerikanske kokainkung George Jung och en svepande tillbakablick på 30 års knarkkultur och därvidhängande kriminalitet. Det är helt uppenbart att Ted Demme siktat på att berätta en tragisk historia, det finns flera ansatser i filmen som bekräftar detta. Men längs vägen har han tyvärr blivit alltför förförd av det i sina stycken fantastiska liv som George Jung levde, och mycket olyckligt placerat en hjältegloria över hans huvud. Visst, jag förstår att det finns något oemotståndligt i att berätta om en ung arbetargrabb från en småstad på östkusten, som av en tillfällighet kom att bygga sin egen American Dream på först marijuana och sen - mycket mer lönsamt - kokain. Men Ted Demme gör ett antal fatala misstag. Som att se en parallell mellan George Jungs och hans fars karriär. Pappan slet hårt, alla dagar i veckan, med sin VVS-firma. Men hur han än bar sig åt så räckte inte pengarna. Mamman skällde på pappan och när sonen såg hur det var att ha lite pengar - Ted Demme gör en stenhård vinkling här - så bestämde han sig för att han aldrig skulle vara fattig. Det är lite Rambo över det hela. Först får hjälten stryk till den milda grad att vi i publiken förmodas tillåta vilken vedergällning som helst. I det här fallet är det alltså så synd om den lille grabben som alltid hade det knapert så att det inte är mer än rätt att han säljer knark till collegeungdomar. Ted Demme gör det alltså för enkelt för sig. Till skillnad från Soderbergh, som komplicerade, så trivialiserar han problemet. Det sentimentala stråket visavi pappan är hisnande i sin naivitet och sentimentalitet. När Ted Demme gör en direkt parallellscen mot slutet - Penélope Cruz skäller ut Johnny Depp framför deras lilla barn - så vill Ted Demme alltså få oss att tänka "jaha, där ser man, det gick likadant för honom, fastän han valde en helt annan väg. Ja, minsann, brott lönar sig då inte". Även i själva hantverket lämnar Soderbergh den stackars Demme ljusår efter sig. Det är ett tråkigt TV-bildspråk med träiga utsnitt i halvfigur och en malande berättarröst från Johnny Depp. Film i ord i stället för bilder. Men sånt kan jag givetvis leva med. Liksom jag kan överse med så enstaviga porträtt som det av Pablo Escobar. Betydligt värre är den rosenskimrande nostalgin kring en person som har ett okänt antal människoliv på sitt samvete.